Resan hit var lång. Sedan jag klivit av bussen, förhört mig om vägen och axlat ryggsäcken, gick jag i två dagar innan ovädret till slut fångade mig fast i tältet. Regnet piskade duken och vinden bara ökade. I trettiosex timmar låg jag och lyssnade på stormens rytande, innan det på morgonen efter den andra ovädersnatten plötsligt blev förunderligt stilla. Sömnen hade varit orolig men tystnaden gjorde mig klarvaken. En titt ut genom tältfliken avslöjade skyar av råkall gråvit ludd som hastigt drog över de snöpudrade kullarna. Efter en viss tvekan bröt jag lägret och gick den sista biten ner till älven som var mitt mål.

För första gången på över en vecka är nu vädret över tundran lite bättre. Den blygrå himlen har spruckit upp och den bleka solen värmer lite trots ishavsvindarna som hela tiden drar upp genom dalen. (Var tar all denna kalluft vägen som blåser från norr dag ut och dag in?) Älven går fortfarande hög efter ovädret och endast några små öringar och en röding har bitit i mina flugor. Jag börjar tro att harren inte finns på detta avsnitt trots envisa rykten.
Platån där jag befinner mig sluttar svagt mot norr. Blicken följer älven som slingrar bort längs skårorna som den skurit genom moränvidderna. I fjärran står bergen som skiftar i blå nyanser, från mörkaste djupblått i förgrunden till allt ljusare långt där borta där jord och himmel förenar sig. Och över alltsammans ligger ett skimmer av ljus, så starkt att bergen tycks sväva över slätten.
Den kyliga luften fyller mina lungor och vinden får dvärgbjörkriset att dallra. Kroppen börjar kännas lätt och inte till besvär längre. Den liksom svävar över slätten den också. Alla dagar av vedermödor är nu glömda; den långa vandringen, regnet och stormen. Jag är fri som örnen och blickar ut över mitt rike. Allt detta är mitt för en stund; de svävande bergen i nordväst, älven och stigen och stenarna där jag sätter mina fötter. Aldrig tidigare har jag känt den karga ödsligheten så påtaglig. Visst har jag vandrat i ödemarker förr men nu griper tundreviddernas evighet tag i mig. Det är en berusande känsla som befriar mig från alla bekymmer.

Det enda jag bär med mig är flugspöet och några smörgåsar, bredda vid tältlägret på morgonen. Jag följer den sandiga stigen på platån öster om älven. En av alla de stigar som är upptrampad av renar som i talrika hjordar uppehåller sig i området. Mitt spår är vältrampat men upplöses då och då i det magra riset innan jag så småningom finner det igen. Älven flyter ömsom grund och bred, ömsom smal och djup och ser bitvis mycket vacker ut för fiske. Några platser lockar mig ner för nipan för att försöka ta lite matfisk men utan resultat. Jag strövar vidare mot norr med solen i ryggen. Fast jag gått halva dagen tycks bergen i fjärran lika avlägsna nu som på morgonen. Tiden står stilla. Allting bara är. Det mångtusenåriga landskapet ligger där opåverkat av människa. Endast väder, vind och vatten danar nya formationer, så långsamt, att ingen hinner märka det under en livstid. Därför blir överraskningen stor när jag plötsligt står framför en människoboning, en koja eller hydda, eller vad man ska kalla det, byggd av staplad skiffersten. Jag kisar in genom det minimala glasfönstret som vetter mot älven. Där finns endast plats för en eldstad och en sovplats, iordningställd på en hylla i berghällen. Där är så trångt att endast en person kan vistas i där någon längre stund men städat och prydligt är det och boningen utgör ett fullgott skydd för de stormar och oväder som ofta grasserar här.

Platsen är vald med omsorg. I en svacka i det flacka landskapet, där en bäck från myrmarkerna österut förenar sig med älven, har en naturlig skreva i skifferhällen fått utgöra golv och bakre väggar. Hyddans tak ligger i plan med terrängen och den smälter så väl in i landskapet att jag kunde ha gått förbi den på bara några meters avstånd utan att upptäcka den om det inte varit för den nyhuggna björkved som forslats hit. Vedhögens avvikande färger signalerar att här finns något som avviker från monotonin. Detta är det första spår efter människa jag ser på över en vecka och jag undrar plötsligt hur ensam jag egentligen är. Hyddan är igenbommad och inget liv syns till. Av veden att döma besöks platsen från tid till annan, troligen av fiskare eller jägare. Jag har vandrat i dagar från bebodda trakter i sydost. Jag räknar ut att älven lopp mot havet i nordväst bör vara lika långt och drar slutsatsen att det är mest sannolikt att hyddans ägare kommer därifrån.
Jag fortsätter ytterligare ett stycke längs älven medan jag sysselsätter mig med dessa tankar. Upptäckten av den enkla boningen ändrar mina förutsättningar. Den säger mig att jag nu är inne på någon annans revir. I söder rör sig en knappt värmande sol hastigt bland skyarna under den vida kupan. Kanske detta är en av den korta sommarens ljusaste dagar. Återskenet av de blå bergen bortom vilka ishavet finns träffar min syn och jag kisar mot den vita snön som ligger fläckvis i sänkor och raviner och gnistrar som diamanter. Den hinner nog inte smälta förrän frosten åter nyper till på allvar igen tänker jag. När älven kröker mot väster vänder jag och följer den steniga älvstranden tillbaka igen.

På vägen upp längs en långsam grusig stryka ser jag ett vak i ögonvrån, just i strömkanten där det bildas ett bakvatten intill land. Instinktivt hukar jag mig ner och smyger lite uppströms. Jag kisar mot solblänket. Vattnet är så klart att man skulle kunna se bottenstenarna i hela älven om det inte vore för alla reflexer. Jag knyter på en imiterad nattsländepuppa, drar lite lina från rullen och börjar luftkasta. Just då vakar det igen, bara några meter framför mig. Jag hejdar mig och byter halvliggande till en torrfluga med grått hackle och grå vingar i stället. Vaken är små och försiktiga men stjärtfenan som viftar lojt är inte liten. Trots att fisken vakar upprepade gånger tar den ingen notis om flugan.
Man kan säga att jag är närvarande. De avlägsna bergen i norr är ej längre avlägsna; de finns helt enkelt inte. Spänningen och den friska luften bränner i mina kinder. Jag byter till en mörk torrfluga. Inte heller den duger. Med lite ansträngning kan jag se fisken där den kryssar framför mig i skvalpet. Jag provar en fasanstjärtsnymf och låter den i kast efter kast passera platsen där fisken vakar. Oändligt försiktigt hämtar jag hem nymfen innan jag lyfter linan för nya kast. Ingenting händer.

Varför tar den inte? Är det för solblankt? Är tafsen för grov? Är flugan fel? Först gissar jag att det är en röding men allteftersom jag studerar den viftande stjärtfenan går tankarna till harr. Det har inte slagit mig omedelbart. Jag knyter på en Bradshaw´s Fancy, favoritflugan för harrfiske. Ett kast, två kast. Försiktiga hemtagningar, och då! Där sitter den! Nästan omärkligt hakar den på. Den bara finns där. Sedan kommer den snällt med som om inget har hänt. Då ser jag att det är en harr. När jag sedan reser mig ur min hukande ställning blir det fart. Först far den ut i strömmen och tumlar omkring i några tafatta hopp på harrars vis, sedan in i bakvattnet igen och så med god fart förbi mig och uppströms, där den vänder när jag sätter press på den. Nu byter den taktik. Kör mot botten och in under stenar. Jag höjer spötoppen.
"Inte för hårt, inte för löst nu", pratar jag med mig själv.
Men det är ingen fara. Snart är den trött och slinker i håven utan vidare när jag viker spöet bakåt och drar den till mig.

Jag lägger harren i det magra strandgräset för att beundra den. Den är askgrå, inte särskilt blank. Flugan sitter väl förankrad i överkäken. Det är resans hittills största fisk. Jag sätter mig ned på brinken och äter mina smörgåsar och dricker vatten direkt ur älven. Sen lägger jag mig raklång på rygg. Vinden känns knappt närmast marken. Den bleka eftermiddagssolen smeker mig om kinderna. Det är ljuvligt att leva.