|
|
1 Öster och väster om Rogen > 2 > 3
| |
Sjön Rogen i Härjedalen
har för mig varit äventyrens sjö.Vindarnas, lägereldarnas, och de
stridbara öringarnas sjö. Sedan jag fiskade i Rogen första gången 1960,
har det väl blivit minst ett dussintal turer till sjön och dess
omgivningar. I början ledsagades jag av Hans Lidmans romantiska skildring
i sin bok "Nappatag" från 1955 med novellen "Vildmarksliv vid Rogen",
senare av egna erfarenheter. Rogen var på den tiden känd för sina stora
öringar, öringar på mellan fem och tio kilo. Bl. a. tog en släkting till
mor två Rogenöringar på fem och sju kilo på dragrodd en sommar på
femtiotalet. Rogenöringen lär inte vara som andra öringar. Den går
nedströms, ner i Røa för att leka.
De omgivningarna kring Rogen där jag
fiskat omfattar fjällen väster om Tännäs inklusive Tandsjöarna,
Käringsjön, Rödsjön, Bredån, Bredåsjön, Røa och Femundmarka
ner till Femunden i Norge. Denna artikel handlar om händelser på mina
fisketurer i detta område.
|
|
Rogen, vidsträckt, lättrörd och farlig. Utsikt från
Gråstöten med Bredåholmarna i förgrunden och Rödviken i
bakgrunden.
| |
Vid Myskelåsen axlade vi ryggsäckarna.
Efter att ha köpt fiskekort tog vi sikte på den ringlande stigen som
försvan upp genom den knotiga fjällbjörksskogen. Vi vände ryggen mot
gårdsplanen där några bilar stod parkerade på det gräsbevuxna tunet. Det
var ett vanskligt företag att köra bil den sista milen hit upp. Vägen var
en sönderkörd kärrväg och vi fick lägga granris och slanor i de djupaste
spåren för att komma vidare.
En skällande jämthund följde oss på stigen
de första hundra metrarna men tröttnade snart och återvände till sin
huvudsyssla att vakta huset. Äventyret hade börjat.
|
|
Stigen försvan upp genom den knotiga fjällbjörksskogen.
|
|
Året var 1960. Far och jag
tillsammans med fiskarvännen Ernst, skulle fiska en vecka i Rogen.
Bilvägen, eller rättare sagt det som fick tjäna som bilväg, slutade i
Myskelåsen vid Vattnan och Vildmarken tog vid. Far bar på en imponerande
ryggsäck. Den var modell större och av den där typen som skogsfolk använde
på den tiden, d. v. s.av kraftig smärting på en mes av stål. I ryggsäcken
var förnödenheter och kokutrustning för tre man i en vecka.
Potatismospulver var inte uppfunnet. Inte heller frystorkad proviant. I
stället fick det bli potatis, rökt fläsk och konserver.
Ernst bar också
tungt. Förutom klädombyte, sovutrustning och andra personliga
förmödenheter i en ryggsäck bar han på en utombordsmotor och bensin till
denna. Jag bar kläder, en tung sovsäck med vaddfyllning och ett
campingtält för utflykter.
Vi hade beställt skjuts över Abborrvikarna
och Stora Tandsjön. I Rogsbodarna väntade stugan och båten som vi hyrt av
Per Viberg i Käringsjön. Det idylliska Rogsbodarna stämde inte alls med
den bild av det vilda Rogenområdet, som jag bar innom mig, men jag skulle
få se på annat.
Längst inne i den skyddade viken vid Rogsbodarna låg
några båtar uppdragna. Det var sjövärdiga båtar med dubbla årpar vilket
antydde att sjön kunde vara hård. Där fanns ocksså ett par båthus och
några stugor. En av dessa skulle bli vårt hem den närmaste veckan. Stugan
utgjorde vår bas. Båten och den medhavda motorn vårt kommunikationsmedel.
Vi räknade med att den nära två mil långa Rogen där nordvästvindarna hade
fritt spelrum krävde motor för att bemästras.
|
|
Det gamla blockhuset var vårt hem under veckan.
| |
|
"Upp, det är frukost"! Far hade varit
ute och insppekterat. Morgongröten var redan framdukad. Det vakade villt i
den idylliska viken vid Rogsbodarna. Det fanns hur mycket småharr som
helst, eller vad det nu var. Jag gnuggade mig sömnigt i ögonen. Jag kunde
inte förstå varför vi skulle upp så tidigt. Ernst muttrade också. Men det
fanns inget att göra, bara att dra sig upp och väcka liv i våra trötta
lekamen. Det tog en stund att vänja sig vid dunklet i den mörka stugan.
Stugan, som var omgiven av krokiga fjällbjörkar och några korta, knotiga
och hukande gammeltallar, var ett litet timrat blockhus med torvtak. De
silvriga stockarna antydde anseelig ålder. I ena hörnet inne i stugan var
en uppmurad eldstad av natursten. Kanske också en järnspis, jag mins inte
så noga. På ytterväggens stockar fanns konturerna av ett antal storöringar
inristade. På några spikar ganska färska öringsskallar av rätt präktiga
pjäser. Här handlade det om öringar kring fem kilo och över. Inte undra på
att fantasi och känslor kom i svallning hos oss samtliga vid åsynen av
dessa troffefiskar. Inte minst märkte jag att fiskefebern steg hos far.
Far var en idog sportfiskare och hade hur mycket energi som helst och
kunde fiska dygnet runt när han var på det humöret. Det var för mig bara
att hänga med så gott jag orkade. Här kunde det bli jobbigt misstänkte
jag.
Ernst ryckte i startsnöret, skruvade på
förgasaren och ryckte. Och ryckte. Utombordaren ville inte. Det var något
med förgasaren. Flottören ställde inte in bränslenivån som den skulle. När
båten var nerlastad i aktern gick motorn igång, men när båten stod i våg
så gick motorn inte att starta. Startmetoden blev därför enligt följande:
Båten drogs upp med fören på en sten vid land och när motorn startade fick
vi skjuta ut båten mot körriktningen och sedan, när den kom svängande på
fullgas, fick passagerarna hoppa i. Om motorn inte stannade då kunde
marschvarvet ställas in och färden anta sin början. Det hela var lite
osäkert. Om det blev motorstopp ute på den stora sjön, vilket hände några
gånger då den hävde sig, så fick vi ro in till närmaste land och gå igenom
startproceduren igen.
|
Vi gjorde långa turer på sjön. Till
Bredån, söderöver till "hällarna" och nordväst till Våndsjöbodarna,
Kläppnäset och Rödviken. Sjön ramades in av lågfjällen Bustvålen,
Brattriet, Handskskinnvålen, Tandsjövålen, Gråstöten, Bredåvålarna och
Rogsvålen. Som en fond, längre västerut, reste sig den delvis snöklädda
Storsvuken och där längst i norr anade man det mäktiga Rödfjället. I
nordväst var det öppet. Öppet för vindarna som kunde röra upp sjön, som
ligger på 760 meter över havet, till ofarbar på en halvtimme.
|
|
De största öringarna har tagits på
dragrodd.
| |
Under veckan som gick såg vi knappast
en människa utom vid Rogsbodarna som var en knutpunkt. Där fanns det lite
folk. Sedan försvann de ut och uppslukades av vildmarken. Vid
Bredåmynningen rumsterade vi runt och kastade och rodde drag runt
holmarna. Ofta satt en röding på efter en liten stund. Jag minns hur jag
på en holme på lovartsidan tog tre öringar på mellan fem och åtta hg på en
liten stund. Jag upplevde fisket som sagolikt. I det kristallklara vattnet
såg man när fisken följde efter draget. Det var mycket spännande. Öringen
var kort och grov till växten och silverblank med svarta prickar. Vattnet
hade väl på den tiden ett siktdjup på tio meter och när det var stiltje
kändes det som att flyga när man på magen låg och kikade ner på bottnarna
som höjde sig och sänkte sig när man gled fram. Någon gång såg vi verkligt
stora fiskar på detta sätt. Gäckande, djupt över någon ljus botten. Dom
högg aldrig.
En gång missbedömde far djupet när han skulle hoppa ur och
dra upp båten på land. Plums! sa det bara när han for ner hel. När vi kom
såg djupet ut att vara till stövelskaftet.
|
|
Rogenöringen var silverblank med svarta
prickar.
| |
Bredån var en förtrollad å. Här var
vattnet ännu klarare än i Rogen. Öringen var följaktligen ännu blankare
och i stället för svartryggig gick den i grönt. Den var sagolikt vacker.
Ån rann genom ett grått blocklandskap med en och annan tallbevuxen ås. Det
var omväxlande håar och höljor. På vissa platser ringlade sig ån smal och
djup. Så djup att bottnen inte gick att se trots det klara vattnet. Här
small det bokstavligen i revarna. Två gånger for 0.25 linan som spindelväv
när far "metade" med haspelspöet i de trånga höljorna. En gång, i en
större hå, tog han en öring på 1.6 kg. Jag som inte var lika driven
sportfiskare fick nöja mig med några öringar under kilot.
|
|
Vid Bredåmynningen gick storöringen på jakt i
julinatten.
| |
På Kläppnäset övernattade vi en natt i
det fria vid en nying efter dagens och kvällens fiske som hade givit mig
en blank, vild och stark rogenöring på strax under kilot. Det var en klar
natt och temperaturen sjönk till strax över noll. Nyingen värmde på ena
sidan och kölden bet på den andra, men till slut somnade jag till ripornas
skrockande och Rogens vågor sköljande mot stranden. Vildmarken slöt oss i
sitt sköte. Och den Lidmanska romantiken var mycket
närvarande.
|
|
|
|
|
|
|