Efter c:a en timme passerar jag Rövollen och en halvtimme senare rastar jag vid nedre roasten och lagar mig lite mat. Under timmen som jag tillbringar där ser jag inte till österikeskan. Undrar hur det gick för henne.

Stenmoras

Jag axlar ryggsäcken och går den T-märkta leden en kvart innan jag stannar och tar ut kompassriktningen genom terrängen längs Roastens sydvästra strand. Just när jag skall ge mig in i stenmoraset kommer ett tyskt par som gått från Grövelsjön! De verkar vara mycket förnöjda med sin tur och berättar livligt om alla renar de sett. Ja här var det då inte folktomt tänker jag. Vi skiljs och mina prövningar börjar. Att gå efter led är en sak. Att gå i obanad terräng en helt annan. Här är terrängen dessutom av det kärvare slaget med raviner, åsar och sten. Hastigheten sjunker till c:a 2 km i timmen räknar jag ut och tiden går. Kartan, av den gamla generalstabstypen, stämmer inte här i området, det vet jag sedan tidigare men efter några timmar korsar jag plötsligt en stig. Den måste gå ner till Roastbuan tänker jag. Jag slår in på stigen och är strax framme vid det gråa blockhuset. Där ligger fyra norrmän på fiske och jag får veta det vanliga. Att fisket varit dåligt. . . . Jag fortsätter vidare upp mot Grisslehån. Jag hade planerat att eventuellt slå läger här och det skulle ha varit lägligt eftersom min lekamen började ge trötthetssignaler ifrån sig. Här finns emellertid ett flertal tält varför jag fortsätter över de båda inloppen från Grötåa vidare upp mot Storbuddhån. Här är mycket vackert men lägerplatser tycktes det vara ont om. Bara sten, sten och åter sten. Jag passerar en udde som kunde lämpa sig väl som lägerplats men den är redan upptagen. Vid Röas inlopp i överänden av hån finner jag slutligen en plats för natten. Jag ligger här mycket lägligt för fiske och har vissa förväntningar. Att få ställa av sig ryggsäcken efter c:a 16 km vandring gör gudagott. Terrängen här är av ett annat slag än på den flacka Nordkalotten där jag gått de senaste tio åren. Här i Femundmarka saknas vidderna och i stället är det ås upp och ås ned och hela tiden sten, sten och åter sten. Men vackert är det. Gudavackert. Området ligger precis under trädgränsen som på dessa breddgrader är på c:a 775 m ö h. Gles "skog" av fur, låga, böjda, vresiga, samt björk i sänkor och fuktiga områden, utgör vegetation. Däremellan grå lavklädd sten och vitmossa. Alltså grått och grönt i en säregen kombination. Vackert och leende i solsken. Dystert i och tungt i gråväder.

Min lägerplats formligen luktar fisk lång väg. Ån rinner i en sväng in i Storbuddhån och forsen ebbar ut i ett vackert blankvatten. På andra sidan sluttar en ås brant ner i vattnet. Där håller en fiskare på att dra upp och tömma en flytring på luft. Under hela passagen av Storbuddhån har han uppehållit sig ute på vattnet, ivrigt kastande. Ibland har han legat utanför mitt läger inom kasthåll för mig. Kanske var han nyfiken på mig, kanske ansåg han att platsen var hans. Jag vet inte. Här i Storbuddhån togs förra året en öring på 4,5 kg och nog verkar stället populärt alltid. Under arbetet med att slå läger kommer de norska gutterna nerifrån udden och fiskar av "mitt" ställe. De spinner med silversked och tar en fet harr på c:a 5-6 hg. Jag känner en viss irritation men säger inget. Det visar sig att de bor neråt Rena och inviterar mig på stående fot till sitt läger på en konjak senare på kvällen. Jag tänker för en sekund anta erbjudandet innan jag svarar att " vi får se".

Att träffa på folk i vildmarken gör mig ingenting men att ständigt frotteras med andra fiskare och känna trängsel gör mig stressad. Att se att vattnet fiskas av så frekvent får dessutom mitt mod och fiskelust att sjunka. Att flytringar används i flera av håarna som jag redan sett får mig att fundera för ett ögonblick. Min ortodoxa inställning till sportfiske får mig att känna olust. Eller också är jag avundsjuk på dessa fiskare som når ut till det dukade smörgåsbordet. Jag vet inte så noga.
Femundmarka är stort och det är inte lätt att fiska av alla fiskeplatser till fots här. Landskapet är sönderskuret av ett gytter av vatten med steniga åsar emellan. Bara att ta sig fram här och orientera mellan de olika vattendragen är ett omständigt företag. Denna omständighet har dessutom medfört att det knappast blivit fiskat här på ett sätt som varit skadligt för bestånden. De stora sjöarna har dessutom försett vattendraget Röa med vuxen fisk. Ännu in i våra dagar har ett gott fiske därför kunnat bevaras men hur länge skall detta räcka?

Jag bråkar min hjärna med flytringsproblemet ännu en stund medan jag väntar tills "mitt" ställe blir ledigt och en stund till innan jag börjar fiska. Först blint med fluga; förtyngda puppor, och streamers, sedan UL med spinnare.
Röa är, vet jag sedan tidigare, till sin karaktär ett system av djupa och ibland stora, vida håar som liknar eller rättare sagt är sjöar på sina ställen, sammanbundna av korta snabba strömpartier. Fiske med fluga är ofta detsamma som sjöfiske. Att fiska av utloppen i håarna kan vara en god ide, men med fluga kan detta vara svårt från land. Att vada är oftast inte att tänka på. Det är brådjupt på de flesta ställen. På någon enstaka plats som vid Grisslehån kan dock vadning gå för sig. Om man inte har båt eller flytring, vilket verkar komma mer och mer på modet, så återstår så spinn med vilket man kan nå ut till fisk. Mina gamla erfarenheter hade därför fått mig att packa ner även haspelspöet på turen.

Kvällen kommer och några enstaka vak dör efterhand bort. Myggen lyser med sin frånvaro. Det är nog för kallt för att kläckningar skall komma igång. Kvällsfisket ger inget utom en gädda på dryga kilot. Hjärtat klappar lite extra en stund men efter hugget som sker lite väl långt från strömfåran för att jag riktigt skall bli lurad, händer just inget. Jag lirkar den av kroken släpper den åter . . .
Uppströms i den långsmala namnlösa hån ovanför tar en liten öring min torrfluga men den lilla stackaren får gå tillbaka. Vattenståndet är lite högt, c:a en dm högre än normalt bedömer jag. Det gör vattnet kring strömmarna extra svårfiskat. Går till kojs i ettiden och börjar planera för morgondagen.

Uppbrott

Tisdagen börjar med ungefär samma väder som måndagen. Lite högre molnbas men molnen stryker ändå de högre topparna runtomkring. Jag bryter lägret och går upp till Storfisktjönna. Tanken är att gå efter nordvästra stranden upp till inloppet från Lilla Rundhån. Jag tar mig sakta fram längs den starkt sluttande och ohyggligt steniga stranden av Storfisktjönna. Det är vik in och udde ut. Solen tittar nu fram och efter några km är jag ordentligt svettig. Efter c:a 1,5 timme slår jag det nya lägret. Strategiskt på en udde vid inloppet. På andra sidan inloppet finns ett tält men inget folk. Jag tvekar att lägga mig där men här finns tydligen folk överallt så jag bestämmer mig ändå för att stanna. Håller en låg profil, tänker jag. Gårdagens etapp sitter i kroppen och jag har ingen större lust att jaga tillbaka eller vidare. Tältplatser är det ont om i det steniga landskapet.

Efter en stund kommer "de andra". De har kanot och blir inte ett dugg irriterad av mitt "intrång". De fiskar på ett helt annat sätt. Från kanoten, och täcker därigenom större ytor än vad jag kan. Man berättar att man paddlar långedrag med mask efter röding och kan ta så mycket röding man vill i storleksordningen 0,5 - 1 kg! Dessutom idkar man smygfiske med torrfluga på de enstaka vaken som uppträder ute på sjön. Dagens fångst förutom rödingarna är en harr på 1,3 kg. Det skulle visa sig att de bara intar sin föda och sin nattsömn på land. Resten av tiden är de ute i kanoten som de har paddlat ner via Kärringsjön och Rogen. Alla dessa upplysningar om att fisken i alla fall tar stärker mitt mod liksom min trötta lekamen.

Efter en lunch på medhavd torrproviant går jag upp till Rundhån. Där är det mycket vackert. En liten svag kläckning av dagsländor äger rum här men några kalla vindkårar från nord får det hela att stanna av. Jag står vid Stora Rundhåns utlopp och spanar upp mot Brattriets karaktäristiska silhuett i nordost. Ser mot Stora Rundhåns stenmoras långt däruppe efter nordstranden där jag och min bror i 1972 i duggregn oändligt mödosamt och försiktigt sökte ta oss fram . . . . . . . .

Någon fisk blir det inte nu heller och jag återvänder till lägret för att stilla hungern. Efter lite rotande i ryggsäcken får jag fram lite japanska nudlar och tillreder en måltid. Då dyker mina grannar upp och skänker mig en av sina rödingar på 45 cm. Dom känner medlidande med mig . . . . . . Jag sväljer stoltheten och lättsaltar rödingen för morgondagens middagsmål. Sedan återvänder jag till Lilla Rundhån som jag har förälskat mig i. Där kryssar en fisk utom kasthåll för flugan. Ljudlöst i vågskvalpet längs strömkanten äter den något då och då. En imponerande fena bryter med jämna intervaller vattenytan i cirkelrörelse. Jag kastar med en spinnare och får efter en stund ett våldsamt hugg. Så våldsamt att jag tappar veven som snor baklänges och slår mig obarmhärtigt och hårt över fingrarna. Den sitter på ett par sekunder innan slirbromsen morrar och den släpper. Efter att ha fiskat ytterligare några timmar utan att ha fått något kojar jag i ettiden. En regnskur drar förbi under natten och det börjar kännas lite motigt.

Gråväder

Onsdagen gryr i gråhetens tecken. Vattendropparna efter nattens regn ligger fortfarande kvar på tältet. Kroppen ömmar. Tredje dagen är värst. När man kommer direkt från civilisationen och går ut på tur kommer träningsvärken som ett brev på posten. Första och andra dagen ömmar kroppen. Tredje dagen kulminerar det med stelhet därtill, sedan brukar det släppa. I dag var det den tredje dagen. Det är knappt 10 grader varmt. Nu har vinden slagit över på ost. Det borde vara positivt tänker jag. Mina grannar i kanoten har redan gett sig av på fiske. Långedraget är ute.

Jag fiskar i Storfisktjönna, men vaken är endast sporadiska och det är glest mellan dem. Jag känner inte ett liv. Sticker av mot Lilla Rundhån och spinner i höljan nerom inloppet. Efter några kast kommer så den karakteristiska skuggan, som jag mins från förr. I det klara vattnet ser jag fisken långt innan draget spinns upp. Nyfiket avvaktande följer den betet men hugger inte. Hjärtat bankar. Fisken måste vara en öring bedömer jag och den är inte liten om man säger så men storleken är svårbedömd. Nya kast och där; ett nafs men inget mer. Nej dom är inte på hugget. . . . . .

Tillbaka till lägret för lite vila och sömn. Mina grannar kommer hem med 8 rödingar av fint format. Kring 7-8 hg bedömer jag . . . . . Jag äter halva "min" röding från igår tillsammans med potatismos. Resten sparar jag till kvällen. Vädret är nu lite bättre med något förhöjd temperatur så det borde kunna bli ett fiske, men nej. Kvällsturen upp till Rundhån ger inget och jag kryper till kojs vid midnatt efter en fin kväll med en magnifik solnedgång i nordväst. Jag somnar snart men vaknar av att det spöregnar. Om något positivt med turen skulle framhållas så här långt så är det att det regnar på nätterna och inte just på dagarna . . . . . .

Rykten om storfisk

Jag gläder mig med fiskaren men undrar vad jag själv sysslat med . . . . Min tur har nog bestått till för många delar vandring och för få delar fiske. Dessutom har jag känt mig lite bortkommen vad gäller metodiken. Nordkalottens fiske med nattsländepuppor i slakströmmar och höljor som jag ägnat mig åt i flera år har varit av ett annat slag. Min tur här har varit mera av att gå, se och upptäcka. Igen. Och så vädret förstås. Temperaturen har sjunkit så gott som hela tiden under min vistelse.

Göteborgaren drar bort åt Haugen till och jag blir ensam. Klär av mig från topp till tå och tvättar mig hel och hållen i det grunda vattnet vid Röas passage av Grisslehåbua. Det är iskallt. Skalpen drar ihop sig så det värker och de ädlaste delarna intar en dimension som jag inte trodde var möjlig sedan den dag jag badade i Piteälven. Men likt fakiren får jag min belöning efteråt. Skönt är det faktiskt att bli ren igen.

Jag lagar frystorkat och vilar mig en stund i tältet till skydd för kylan. Strax börjar det smattra på tältduken igen. Det håller på mer eller mindre starkt till 20-tiden då jag går ut och provar den slaka strömmen över sandbottnarna som finns här och endast här under Röas lopp mellan Rogen och Femunden. Där strömmen mynnar ut i selet nedanför vakar ett par fiskar som genast flyttar utom kasthåll när jag frestar dem med en torrfluga. Med vadarstövlar hade det nog gått att nå dem. Här hade en flugfiskare förra året i augusti på en "monsteröring" enligt Göteborgaren. Den drog ut hela backingen två gånger innan den slet sig . . . . .

Jag drar mig huttrande in i tältet igen och lägger mig till ro inför natten. Strax börjar regnet igen och kraftiga vindstötar skakar tältet. Det verkar som ett oväder drar upp. I morgon, fredag, skall jag gå ner till Femunden och ta båten upp till Synnervika där bilen väntar. Den promenaden är på c:a 12 km. Jag måste upp tidigt för att vara säker på att hinna med båten. Fisk lär jag därför inte få någon att skryta med på denna tur. Jag ligger och tänker på detta fiske som inte blev något. Trots detta kan jag inte känna någon direkt besvikelse. Det är så här det är med riktigt sportfiske. Jag har nu varit med så länge att jag har upplevt både blanka dagar och dagar när gudarna varit mig som mest nådiga. Jag får glädja mig åt äventyret, vandringen och den frihetskänsla som ändå lite strapatser skänker.

Femundmarkas skönhet och säregenhet går utanpå mycket annat. Till utseende är detta vildmark men i verkligheten är det kulturbygd, d v s här går trots allt mycket folk och har alltid gjort så. Norge är Norge och landsbygden lever fortfarande så som jag minns från det tidiga femtiotalets Sverige. Området är "fullt" av fäbodar och kojor. Stigar korsar området på flera ställen, dock ej efter Roastensjöarna som genom tiderna torde ha utgjort farleden för folk som färdats här. Landskapet är tunggått och båt har varit ett bättre sätt att ta sig upp just här. När man hör talas om de fångster som gjorts här och som alltjämt görs så får man nog beteckna Femundmarka som ett Eldorado för fiskare. Det går inte enligt min bedömning att fiska ut vattensystemet, därtill är det för stort och svårgripbart, men man vet ju aldrig. Fler och fler besöker området med kanot och flytringen börjar breda ut sig. (Nationalparken är dock fredat från motortrafik och det senaste fiskeflyget hit gick innan den bildades på sjuttiotalet).

Snöväder

Fredag morgon kommer till slut med isande nordlig, byig vind. Det har blåst hårt och regnat hela natten och det är endast 3 grader varmt. Jag lagar frukost med stelfrusna fingrar och bryter lägret. Hemmarschen går först ner mot Roastenbua och sedan längs stigen upp mot Rövoltjönnan på kalfjället. Jag räknar att det skall vara mer lättgått här uppe än i stenmoraset längs Roastensjöarna. Det visar sig vara rätt tänkt vad gäller terrängen men väl uppe på kalfjället börjar det snöa! Till en början glest men allt eftersomt tätare och slutligen uppblandat med regn. Jag går i hård västlig motvind och måste sätta på mig regnjackan. Det är isande kallt och händerna domnar bort. Jag genar mot leden som går mellan Haugen och Rövollen och förirrar mig en stund i systemet av sjöar uppe på kalfjället innan jag finner en väg ut. Men det är flackt och lättgått just här och till slut bär det ner genom björkskogen där jag stöter på leden strax innan den delar sig mot kojan nere vid Roasten. Nu är jag genomblöt om benen såväl som i övrigt och någon värme skänker inte marschen ens nere i det lä som björkskogen ger. Jag fortsätter i oavbruten takt ända till Rövollen som välkomnar mig med en doft av björkvedsbrasa redan innan jag får stugan i sikte. Stugan har intagits av tre norska gutter strax före min ankomst och jag får komma in och värma mig. Dessutom får jag laga mig den sista portion proviant som jag bär med mig: Japanska nudlar. Jag sneglar avundsjukt på de norska gutterna som har letat fram en stekpanna och lagar pannkaka på gasspisen i stugan. Jag äter under tystnad medan jag avhör deras norska som är både trivsam och svår att följa på samma gång.

Efter en stund får jag värmen i kroppen och civilisationen börjar kännas närvarande. Jag har varit på vandring tre timmar i dag och från Rövollen har jag ytterligare en timmes vandring ner till Femunden. Det gör tre km per timme, alltså ingen imponerande hastighet men lättgått är det direkt inte, men allt är ju relativt. Efter vilan slår vi följe ner till Femunden, pojkarna och jag. Två av dem har varit ute på fisketur och den tredje är ornitolog. Alla från Oslo-trakten.

Hälsning från Stor-Hans !

Nere vid Femunden väntar två karlar i den stuga som står där för Femundsmarka- resenärerna och till skydd för de västliga vindarna från sjön. Jag ser mig om i stugan som är ett enkelt timrat blockhus. Jag kommer i samspråk med den äldre karlen som talar en vacker norsk dialekt. Han måste vara kring de åttio men har en klar, skarp och vaken blick. Mannen är magerlagd och senig och hans fårade ansikte ser ut som täckt av garvat läder. Mina blickar sveper runt kojans väggar och jag får syn på en inramad bild av Stor-Hans som hänger på ena kortväggen. Jag kommenterar det och "Den Gamle" frågar om jag känner Stor-Hans . . . ?
"Njaäe . . ", svarar jag, "jag har läst om honom".
"Jag var god vän och fiskarkompis med Stor-Hans, han dog 1946", sade "Den Gamle i en lätt och alldaglig ton.
Jag visste inte vad jag skulle säga för ett ögonblick. Uppgiften och tillfället överrumplade mig. Här sitter jag alltså och språkar med en fiskarkompis till den legendariske Stor-Hans"! Jag betraktar mannen avvaktande. Det känns som om en vålnad kommit ner från fjället.
"Den Gamle" har just varit uppe vid Långeggtjönna och fiskat får jag veta fortsättningsvis.
"Den Gamle" berättar om Stor-Hans och förtäljer att han kom från trakten av Tännäs och levde på Rövollen och i flera kojor i Femundmarka. Han livnärde sig på jakt och fiske och på att bära bördor åt fiskare som begav sig in i Femundmarka. Stor-Hans hade dessutom båtar som han hyrde ut.
"Stor-Hans var en trevlig man". Sade "Den Gamle" lakoniskt.

Hem

Båten kommer nästan punktligt trots blåsten. Ett antal turister, eller också är det folk från trakten, uppehåller sig i den inglasade kajutan på passagerardäck. Jag bestämmer mig för att de är turister men de är nog bara båtturister av deras rena och propra klädsel att döma tänker jag. Jag hinner precis inmundiga en våffla med sylt och römme och kaffe därtill innan turen ändar i Synnervika.
Jag undrar bara hur det gick för österrikeskan . . . . . . . .