Lax i Lainio 1996
Denna artikel handlar om ett fiskarfänge i den lappländska Lainioälven. Ett fiske som slutade lite oväntat . . . ..
16/8 Fredag
Upp kl. 6_00 och iväg med bussen till Arlanda. Efter tekniska problem med planet och försening anländer jag till Kiruna i 12:30 - tiden där min son Jonas mötter upp. Far sedan till Lainio älv vid Pulsujokkivägen. Det är ganska varmt, sydlig vind och uppehållsväder. Vi axladr våra ganska lätta ryggsäckar och går c:a 2 km nerströms på västra stranden, vadar över en liten jokk och slår läger strax söder om stugan som är där.
Kvällen är vacker och det mörknade rätt tidigt. Att vi nu är inne i augusti är tydligt. Det är lågvatten. Vår avsikt är att prova Lainios öringar nu i augusti då de flesta turister hade åkt hem. Kvällsfisket ger dock inget. Bara någon decimeterstor harr nafsar efter flugorna.
17/8 Lördag
Vaknar i 9 - tiden i ett allt varmare tält. Vackert väder med solsken och blå himmel och sydliga vindar. Natten hade inletts med regnskur och sedan var den kall. Men nu alltså fint igen. Vi äter nudlar till frukost och smörgås därtill.
Strax mulnar det på och det ser ut att bli regn. Vi fiskar runt lägret. Bara smått, smått dock. Efter lunch på rökt fläskbog och potatismos går vi ner efter Lainio för att prova eftermiddagsfisket i slakströmmen nerom lägret. Jonas "fastnar" på en udde på forsnacken ett par timmar och jag väntar på honom i nedre delen av forsen. En lätt regnskur drar förbi. Jag fiskar med fluga. Byter mellan olika typer av puppor, nymfer, våtflugor och streamers. Inte en rejäl känning av fisk dock, Bara nafs av småfisk. Medan jag står och nöter med flugspöet hör jag ett kraftigt plask i den krabba slakströmmen men kan inte lokalisera platsen.
Så kommer Jonas. Han har tacklat sitt haspelspö. Ryktet har berättat att det går lax i älven, men Jonas lätta haspelspö, 0.25 lina och liten haspelrulle (osmörjd sedan länge) är inte direkt någon laxutrustning. Men med spinnare och små drag kunde kanske någon skaplig harr eller öring lockas till hugg har han tänkt. Jag ber att få låna spöet utan att förklara närmare och knyter på en tyngre spinnare för att kunna kasta längre. Jag ställer slirbromsen som för tillfället är stumt dragen i botten. Jonas har nämligen lirkat loss draget efter ett bottennapp.
Höljan är fin; lite djupare här än högre upp. Första kastet går snett ut ganska kort. Inget bottennapp den här gången. Strömmen planar ut här mot lugnvattnet nedanför. Andra kastet lite längre. Svårt att kasta bra med tung spinnare och det lilla veka spöet. Tredje kastet långt, tvärs över strömmen. Spinnaren landar i en strömkant där det ser djupt ut. Vattnet är mörkare där på en fläck och jag siktar in mig på den. Man läser ju vattnet automatiskt, det blir en andra natur hos en. Då kommer hugget! Tungt och mäktigt. Att det inte är bottennapp känns direkt. Fisken gör en tumlande vändning och slår upp en ljudlig virvel. Den känns stor.
Jag sätter genast press men UL-spöet känns med ens mycket litet. Fisken gör några krumbukter och slirbromsen morrar. Tusen tankar far genom min hjärna. Stor öring? Mycket stor öring? Gädda? Lax..? Det är i de skälvande minuterna mellan ovisshet och visshet.
Fisken går lugnt i cirklar. Pressen bekommer den inte mycket. Spöet böjer sig ända nere vid handtaget. Så gör fisken en kort sväng nedströms. Jag får genast en känsla av att det inte är jag som bestämmer här. Jonas skriker: "Ta det lugnt!" Jag känner mig förvånansvärt lugn . . . . . Har klart för mig att detta nog är mitt livs fisk, men är på intet sätt klar över utgången. Mina odds är inte de bästa. Så mycket förstår jag . .
Jag säger till Jonas: "Den är stor. Den är mycket stor! Hoppas att vi får se den åtminstone". Har en känsla av att det snart kan vara över och vill i alla fall få se en skymt av bytet innan äventyret är slut. Värst skulle det kännas om den slet sig utan att jag fått veta vad som varit på linan. . . . . . .
Fisken går nu uppströms igen, tillbaka till den ursprungliga ståndplatsen. Platsen för hugget. Den har inte kommit mig närmare ännu. Nu står den stilla och spänner. Jag håller emot. Högra handen och armen börjar värka. Sendraget kommer. Jag flyttar handgreppet en bit upp på spöet och stödjer handtaget mot underarmen. På så vis orkar jag behålla pressen ytterligare en stund.
Så gör fisken ett utras nedströms. Snett neråt, bortåt, först sakta sedan fortare och avslutar med ett grandiost luftsprång! Oh Herregud så stor! Den hänger liksom stilla i luften medan den stora kroppen rister och svänger sakta fram och åter. Den bilden kommer jag för alltid att bevara i minnets djupaste vrå. Den faller tungt tillbaka i en ljudlig kaskad av vatten. Slirbromsen skriker. Nu börjar jag bli säker: Lax! Linan har smält ihop oroväckande mycket på rullen men efter rusningen lyckas jag, mot alla odds, bit för bit få in nästan lika mycket lina igen. Hur sitter krokarna? Linan? Skall det hålla?
Nu börjar Laxen röra sig nedströms igen. Undan för undan rinner linan av rullen som hela tiden morrar sakta. Jag blir tvungen att följa med. Nedom min plats är ett skär med några stenar vid stranden, men längre ner lugnvatten och fin långgrund strand.
Jag följer med c:a 50 - 75 m utför stranden och kan på så vis ta in lina på rullen igen. Laxen visar sig ett par gånger i ytan och ryggfenan och stjärtfenan exponeras samtidigt. Den ser mycket stor ut och när den kommer in på grundvattnet ser jag för första gången hela fisken på nära håll. För mig förefaller den enorm, lång, massiv och stor. Efter 40 års harr och öringsfiske är detta något långt utöver alla tidigare upplevelser.
Jag går nedom Laxen och som nu cirklar på bara c:a 5 m avstånd. Den håller sig lugn och låter sig bogseras, men jag som bara läst om laxfiske är rädd att skrämma den. Rädd att den åter skall rusa igen. Men den är tydligen trött och är förvånansvärt lugn nu. Jonas frågar om han skall håva den och håller fram sin ynkligt lilla öringshåv. Jag ser att det inte finns en chans att ta fisken i den håven och dessutom vill jag ta den själv. Övermodigt kanske eftersom min egen håv också bara är en öringshåv men den har i alla fall ett extra djupt nät.
Jag tar in så mycket lina att jag kan nå fisken för en traditionell enhandshåvning. Kopplar loss håven, flyttar spöet till vänster hand och tar håven i höger hand. Laxen låter sig bogseras med spöet i min vänstra hand. Stående nedom Laxen i det grunda strandvattnet, lirkar jag så håvbygeln över nosen på den och med ett raskt svep i riktning mot stjärten drar jag håvgarnet över framkroppen samtidigt som jag släpper spöet och griper med vänster hand om stjärtspolen. Allt sker på en gång. Det hela går i en svepande kontinuerlig rörelse. Med ett raskt lyft så är Laxen uppe på land; långt, långt upp i älvbrinkens magra gräs. Den ligger där stilla, som död men för säkerhets skull får den ett par slag mot huvudet. Allt är över.
Jag har inte ännu fattat vidden av det hela. Jag har tidigare knappast sett en lax, örings- och harrfiskare som jag alltid varit. Här är jag som turisten från söder fast jag har gått i fjällvattnen i fyrtio år. Tur alltså? Tja, kanske det, men läsa vattnet och låta spinnaren följa älvbottnens topologi i strömkanter och höljor blev en specialité under ungdomsårens haspelfiske i Voxnan. Dessutom har många fiskeår gett det där flexibla handlaget med spö och lina som krävs för att matcha en stor fisk. Men hädanefter skulle jag för all framtid bland Jonas kamrater komma att gå under namnet "Turgubben".
|
Jo, nog är det en lax! Jonas är exalterad och uppspelt, jag samlad men omtumlad. Det är overkligt.
Kvällen firas med dillfrikasse´och öl samt äppelsoppa som efterrätt. Vid lägerelden framför vår uppspända läger-presenning går sedan fiskehistorierna från gångna år. Om harrfiske och öringsvak. Nu hade vi ännu en historia att dra. Vi berättar den redan för varandra, om och om igen, fast vi båda just upplevt den. Augustimörkret faller och Lainioälvens jämna sorl söver oss till ro.
| © 1998 goraneriksson |
|
|