Prolog: Denna artikel handlar om ett lyckat fiske i Voxnan. En skogsälv på gränsen mellan Dalarna och Hälsingland som vid den här tiden fortfarande brukades som flottningsled med allt vad detta innebar av dammbyggnader och stenkistor *. Slutet på denna epok förebådades dock av den ivriga utbyggnaden av skogsbilvägar som pågick. Utbyggnaden gjorde det nämligen möjligt att frakta timmer ut ur skogarna på lastbil i stället för via de flottningsleder som nu brukats i c:a 70 år. Samtidigt blev skogarna - och älvarna - tillgängliga för den stora allmänheten.
Konsekvenserna av detta skulle framtiden utvisa
Det var en söndag på det sena 50-talet. Jag fiskade vid Högforsen i Voxnan tillsammans med min far och en trädgårdsmästare från Bollnäs. Fisket gick trögt och vi beslöt oss för att ta en rast.
"Vänta så ska jag bara ta den som står där ute" sade jag mest på skoj men halvt på allvar.
Jag kände älven vid det här laget och hade mina ställen. Där bakom en sten, just i suget där älven trängdes ihop mellan två stenkistor innan den med ett dån slängde sig utför forsen som givit platsen dess namn, brukade jag nästan alltid få en harr. I det smala passet mellan de höga klipporna strax nedom fallet, var det så smalt att två långa slanor nådde över. Flottarna hade bultat fast dem i klippan och använde dem som gångbro över älven.
Jag minns än i dag spänningen jag kände som pojke när jag balanserad över det rytande skummet på de halvruttna stockarna. En sommar var de borta.
Denna del av Voxnan strax nedom Rullbo har givit mig oförglömliga stunder av harr- och öringsfiske men den här gången ville det sig inget vidare. Älven föreföll död och vattnet hade börjat stiga märkbart. Man hade tydligen öppnat dammen vid Mjösjön. Anledningen var svår att veta eftersom rumpan hade gått för länge sedan men eftersom detta var innan flottningsepoken upphört och dammarna var intakta så användes de förmodligen i reglering av vattentillförseln för de vattenkraftverk som fanns längre nerströms.
Jag ropar alltså åt min far att vänta medan jag gjorde sista kastet. Spinnaren far ut och tar vatten endast en fot från stenkistan på, andra sidan, just bakom stenen som beräknat. Efter några varv på rullen kommer hugget. Fisken är stark och tar hjälp av det kraftiga suget mellan stenkistorna. Efter några minuter ligger den dock i håven. Det är en grann öring på drygt halvkilot.
Vattnet fortsätter att stiga och något mer hugg kommer inte trots att samtliga sätter igång med ett ivrigt kastande i den uppiggade stämningen som följer av min fångst.
Matsäcken plockas nu fram och fiskehistorierna kommer igång. Jag drar den om min rekordharr när jag som 9 - åring på forsnacken strax ovanför Krokströmmen längre ner i älven landade en 9 hg gråharr på ett stålspö med en Recordrulle försedd med tvinnad (!) dacronlina och plastkula. Rullen med den linan var helvetiskt backslagskänslig och fordrade en känslig bromstumme. På tafsen till plastkulan satt en Teal & Blue. Det var en spännande kamp, som utspelade sig just i det starkaste strömsuget ovanför forsen och som utan min fars hjälp med håven hade kunnat sluta helt annorlunda.
Vi drar oss också till minnes hur min far en midsommardag några år tidigare, utflugen på några stenar i övre delen av selet ovanför Högforsen, tog fem öringar på mellan halvkilot och kilot under några soliga söndagstimmar. Att berätta sådana historier i dag skulle låta som sagor.
ABU:s Lilltylödrag var det överlägset bästa för Voxnans lite större öringar. Det var på ett sådant drag min far en augustidag - faktiskt också i högvatten - tog en öring på två kg längre upp i älven, strax nerom "Kanalen". Personligen har jag aldrig sett någon större Woxa-öring i verkligheten och jag grämer mig än i denna dag att jag just den dagen avböjde att följa min far på fisketur. Jag fick således inte uppleva detta historiska ögonblick på plats.
Dagens dåliga fiske kommer nu på tal: Kanske beror det på årstiden, går resonemanget. Julifisket brukar ju inte vara det bästa. Sedan har ju vägen längs älven gjort vattnet tillgängligt för alla på senare år och älven fiskas allt hårdare. Beskattningen av det lilla vattnet har säkert varit stor. Men fortfarande kan man som synes få en och annan skaplig öring.
Vi beslutar oss för att bryta upp och fara hem då jag säger mest på skoj.
"Vänta så ska jag gå och ta den andra också innan vi åker".
Spinnaren far ännu en gång ut bakom stenen. Den hårda strömmen har ökat ytterligare den senaste halvtimmen. Den tar genast tag i linan och driver spinnaren snett ner mot forsnacken. Då blir det stopp!
Enstor välvning syns på den blanka vattenytan innan virvlarna försvinner över forsnacken. Fisk på! Fastän strömdraget nu är hårdare kan jag tydligt känna skillnaden, den här är betydligt större än den förra. Jag sätter genast åt slirbromsen så mycket jag vågar, med tanke på linan, och lite till. Det sjunger i linan när fisken vänder bredsidan mot strömmen. Skall det hålla?
Slirbromsen knäpper sakta och det fräser från linan i vattenytan. Jag pressar sakta sakta, sakta bort från den farliga forsnacken. Nu när suget minskar kommer första rusning och jag måste släppa på slirbromsen som nästan varit dragen i botten. En ny välvning i vattenytan avslöjar en bred gul prickig sida. Öring alltså!
Den är stark där den går och spänner. Ju närmare fallet den går, ju mer ökar pressen. Men då börjar den tröttna och jag kan pumpa den uppåt. Bit för bit kommer den närmare.
Min far har tagit plats på stenkistan nerom mig och står beredd med håven. Han sänker håven i vattnet men strömmen är så stark att aluminiumbygeln böjer sig. Öringen kommer närmare i cirkel efter cirkel medan min far böjer till håvbygeln igen. Snart har vi den nog men när öringen ser håven rusar den rakt ut i strömmen igen.
Nu vet jag att jag har tiden mot mig, jag vet att linan är belastad till bristningsgränsen. Den känslan har jag övat upp efter flitigt fiskande och efter oräkneliga bottennapp. Skall knuten hålla? Nej jag slår bort dessa tankar. Det får bära eller brista. Jag har nästan hela tiden öringen nedom mig och det finns inte många sätt att manövrera den på. Lättar jag pressen så går öringen utför forsen.
Fisken mattas nu något och jag pumpar den upp mot mig igen. Mot håven. Sakta närmar den sig och med ett raskt lyft av min far ligger öringen i håvgarnet samtidigt som spinnaren lossnar med en krok nästan uträtad!
Vikten? Ja på spöt vägde den säkert tre kilo men vågen stannar på ett och två.
Epilog: Mina första minnen från Voxnan, eller i Vo´xa som vi sade, härrör sig från början av 50 - talet då jag följde min far på fiske med hans avlagda kastspö i handen var och varannan dag under sommaren. På denna tid fiskade inte så många i älven. Någon "långspömetare", som vi sade, med mask och en liten skara sportfiskare med lättspinn förekom. Efter älven gick en cykelväg som var i förfall. Cykelvägen, som byggdes som beredskapsarbete i seklets början, användes tacksamt av fiskare längs älven liksom den av många flottare naturligt upptrampade "flottarstigen".
Ett bekvämt sätt att förflytta sig längs älven var alltså att söka sig 10 - 50 m på sidan så fann man alltid cykelvägen eller "flottarstigen". I dag har dessa leder ersatts av skogsbilvägar
Under flottningens glansdagar underhölls dammar och stenkistor, kontinuerligt. Älven hade under årens lopp också blivit rensad från grövre sten som baxats bort ur älvfåran eller sprängts med dynamit. I flottningsepokens slutskede började många stenkistor att förfalla. Nu fanns det dock resurser. Man tog då helt enkelt en caterpillar modell större och schaktade en slät ränna ner genom den fordom så stolta forsen, vräkte upp sten över de gamla stenkistorna och löste på så vis underhållsproblemet för alltid. Vattenståndet sänktes och ståndplatser och biotoper för fisk spolierades effektivt.
Sedan flottningen upphörde kort tid därefter, i mitten på 60 - talet, skulle man så genom beredskapsarbete "återställa" älven i "ursprungligt" skick. Detta medförde att de sista stenkistorna revs och vattenståndet även i de kvarvarande forsarna sänktes.
Stenkistorna var enligt min uppfattning ej till men för fisket. De fungerade som strömkoncentratorer och på så sätt kunde älven hålla större fisk. Bakom stenkistorna uppstod idealiska "barnkammare" där småfisk uppehöll sig i mångfald.
På 50 - talet var fisket i Voxnan så rikt att man förvånades däröver. Forsarna erbjöd ett utmärkt öringsfiske och i slakströmmarna stod gråharren stundtals tätt. Sommaren 1955 tog min far, farbror och jag så mycket harr att man i dag skäms över att tala om det. I selen gick även gädda och grov abborre. I dag är Voxnan ur sportfiskesynpunkt endast en skugga av sin forna glans även om den som väl känner älven fortfarande kan få ett och annat i utbyte. Den som vill uppleva lite av stämningen från fordom kring älven uppmanas att läsa Hans Lidman som levde på trakten.
*) Stenkista: Avledare för timmer och vatten till hjälp för flottningen. Stenkistan koncentrerade vattnet i forsen och förhindrade virket att fastna, t. ex. i stenar eller i bakvatten, eller att spolas upp på land. Stenkistan var i Voxnan konstruerad som en "pir" av sten klädd med liggande trästockar. Man skulle också kunna beskriva den som en grovtimrad "kista" fylld med sten.
| © 1998 goraneriksson |
|
|