Rogenområdet, denna mycket säregna ödemark mitt i Sverige, utövade en magisk lockelse på mig. Detta vilda vidsträckta område med den svårforcerade blockterrängen. Ruvande på hemligheter. Vildmark, ensamhet, avskildhet. Det blev väl ett dussintal resor dit från början av sextiotalet till mitten av åttiotalet och sjön med omgivningar utforskades, alteftersom med antydningar och tips från den fåordige Evald Viberg i Kärringsjön.
Det tog emelertid många år av bekantskap innan Evald berättade om de bästa harrvattnen i området. Visst hade jag läst Hans Lidmans novell "Gråharren leker" ur hans bok "Laxögat (1959), men det hade aldrig blivit av att jag satsat på harren. Rogenöringen hade lockat mer. Efter att ha hört talas om harrar på över kilot, ja upp till två kilo bestämde jag mig ändock för att tillsammans med min svåger testa harren ett år, vilket resulterade i två präktiga harrar på 1.3 kilo, och 1.6 kilo. Detta i första försöket! Året därpå följde Jonas 11 år med. Vi hade ett sagolikt fiske och tog flera harrar var på mellan 6 hg och 9,5 hg. Dock ingen över kilot. Den gången.

Det var i slutet av Juli. Väderleksrapporten hade siat om regn men skurarna passerade på avstånd och vi slog torra den första nattens läger. Vi befann oss i Myskoxarnas Land och mötte på stigen ett holländskt par i lågskor och en domuskasse med smörgåsar i handen och utan vidare förstärkning i klädväg. De avsåg att gå en mil och titta efter myskoxar. Vi försökte att övertyga dem om det kloka i att återvända.
Här vid vårt "nyupptäckta" harrvatten skulle vi ligga ett par dagar och fiska. Turen var upplagd så att vi bar med oss lite basproviant men huvudfödan skulle bestå av den fisk vi lyckades dra upp. Det hade alltid lyckats förut. I stort sett. Några kilon av hullet fick man ju offra på den ädla sporten som härigenom fick ytterligare en dimension.
Just vid den här tidpunkten hade jag ofta huvudvärk på mornarna och nu hade jag dessutom drabbats av någon maginfluensa, så jag kännde mig misserabel första dagen med olust och matthet i kroppen. Efter frukosten fick jag därför lägga mig att vila. Fisket fick vänta.
I niotiden hasade jag mig dock upp och vi vandrade ner till vår favorit-hå där vi för några år sedan hade så stor framgång. Där i inloppet vakade några fina fiskar och Jonas övertalade mig att tackla spöet trots att magen signalerade att ta det lugnt.

På morgonen innan vi begav oss från lägret såg vi både nymf och slända av en typ som vi bedömde vara Åsandslända (Ephemera danica) men som vid en senare arbestämning gav vid handen att det mer sannolikt var Stor Simslända ( Siphlonurus aestivalis). Det såg ut som om en sådan kläckning ägde rum här också. Jag knöt därför på en av mina parashute-hacklade imitationer med förlängd kropp och började kasta. Efter en stunds jagande efter vaket som flyttade sig hela tiden mellan vassruggarna i det trånga inloppet sögs flugan tveklöst ner och svaret var stumt. Efter några lama rusningar på harrars vis gled så en kraftig krabat ner i håven. Vikten var 1.2 kg. Det var en hanne med en enorm ryggfena. Således en lyckad inledning på fisket!
Efter att ha flyttat lägret till en med möda funnen plats för tältet lade jag mig att vila och sov till 14 - tiden då jag gick upp och lagade mat. Det blev kokt harr och potatismos.

Under matbestyren vakade det kraftigt utanför lägret så jag uppmanade Jonas att tackla sitt spö och göra några kast. Han knöt på en fasanstjärtsnymf och snart ropade han att han hade fast fisk. Det var åter en stor harr, en hona, på 1.2 kg!
Efter det angenäma avbrottet åt vi så färdigt vår måltid varefter vi gick att utforska omgivningarna med var sitt flugspö. Jonas fick omgående en harr i 6 hg - klassen. Den fick emellertid gå tillbaka. Vi fortsatte utefter vattensystemet och stötte oförmodat på en till synes övergiven bäverhydda. Ingen mer fisk blev det emellertid. På återvägen lyckades jag dock lura en harr i 7 hg - klassen på en Bradshaws Fancy. Även den fick gå tillbaka eftersom vi redan hade dragit upp över två kg harr. Matfrågan verkade inte bereda oss några problem.

Som vanligt under våra turer bestod fisket av flera utflykter som alla utgick från baslägret. Nu rastade vi en stund vid lägret och åt lite soppa, pratade fisketaktik och njöt över att vara ute på tur igen. Resonemanget kom in på våra "gamla" turer i området och vi erindrade oss förra gången Jonas fiskade harr här. Jonas fiskade med spinn den gången och fick några fina harrar på en guldspinnare innan han förlorade den i "något stort". Vi visste att det fanns grov gädda i vattenet och jag fiskade med spinn ett tag. Detta inbringade strax 7 fina abborrar. Lite senare fick jag en gädda på 4.7 kilo. I munnen på den satt Jonas spinnare, som därmed var återbördad! Sedan fick Jonas också en gädda och en sik (!), varefter jag förlorade spinnaren i ytterligare en gädda. Det var som om en sax hade gått över linan. En lätt stramning och sedan en tom lina! Innan den dagen var till ända hade Jonas fått ytterligare en harr i 7.5 hg - klassen och en gädda på 2.6 kg. Jag en harr på 9.5 hg. Vilket fiskarfänge!

Denna gång koncentrerade vi oss emellertid båda på flugfisket och skulle därmed knappast dra upp någon gädda. Vid kvällsturen uppöver "Vår Hå" fortsatte fisken ungefär som tidigare, d v s ytterligare en fina harr krokades. Aningen större än den förra 7 hg harren. På min tafs satt omväxlande en torrfluga eller en Bradshaws Fancy eller guldribbat haröra. Jag fiskad på vak. Vad mer kunde man önska sig?
Uppe vid det smala inloppet vakade nu åter igen en fin fisk. Nu var det Jonas tur att försöka. En mörk torrfluga satt på tafsen men fisken tog allt möjligt, tycktes det som, utom just flugan. Frustration. Då knöt jag på en stor parashutehacklad fluga med förlängd kropp igen och gjorde ett kast på vaket. Den tog direkt. Efter att ha matchat fisken försiktigt tog jag den med handen och lyfte den ur vattnet. Den var imponerande, ja lika stor som de två föregående "storharrarna". Jag lirkade loss flugan och släppte den åter.
Dagens fiske hade således givit denna, ja jag måste säga det själv, imponerande serie:
1.2 kg, 1.2 kg, 1.2 kg, 0.8 kg, 0.7 kg och 0.6 kg!

Vi tillbringade ytterligare ett dygn vid "Vår Hå". Min krånglande mage bättrade sig efterhand men den påföljandagen dagen bjöd på väderomslag med tilltagande byig vind från syd-sydost. Det blev svårkastat och fisket kom inte upp till samma höjder som den första dagen. Den kläckning av dagsländor som stilla pågått hela föregående dag tycktes ha stannat av. Under kvällen, vid halv elvatiden, uppstod dock en ganska omfattande kläckning av nattsländor, men vi lyckades trots detta inte kroka någon harr. Antingen var vaken utom kasthåll eller också ratades våra flugor. Situationen påvisade något av fiskets inneboende mystik, utan vilken lockelsen till denna syssla ej skulle vara så stor. Ena dagen ett fantastiskt fiske och nästa så gäckande att man vore böjd att tro att det inte var något särskilt med det vattnet om man hade kommit en dag senare än vi gjorde. "Rätt plats vid rätt tidpunkt", som man brukar säga.
Vi hade dock haft lyckan att några gånger besöka detta vatten när gudarna var oss som mest nådiga och nöjda med inledningen på fiskeveckan, fortsatte vi så vår "expedition" ner efter Röa och upp genom Grötådalen. Men det är en helt annan historia.