Buolzajavre
"Åk till Buolzajavre. Ja du måste förståss gå. En sådär fem mil ungefär".
Han talar om den oändliga Finnmarksvidda i Nordnorge. Om Karasjokkas källor.
Där hade han varit för några år sedan.
Vi träffades via mitt arbete. Han jobbade på Uppsala Universitet bland ett glatt gäng av forskare och . . . . . fiskeentusiaster. Vi började prata fiske och det ena gav det andra. Till slut berättade han om sina hemligaste fiskeställen för mig.
Buolzajavre. Där hade han sett, och haft på öringar på fem kilo . . . minst.
 Finnmarksvidda tycks sträcka sig härifrån till
oändligheten. |
Jag sitter utanför posten i Enontekiö och väntar på bussen till Kautokeinio. Solen skiner och det är varmt.
Här i Nordfinland är det glest mellan bussarna. Jag hade tur att det gick en buss i dag. Jag kommer från Karesuanto via Kiruna och Karesuando, men i Enontekiö är det bussbyte och jag måste slå ihjäl fyra timmar. Har just skickat vykort och funderar över hur jag skall få tiden att gå. Att tala svenska går inte här. Inte Engelska heller. Jag går ner till bryggan vid sjön nerom byn. Tar av mig skjortan och lägger mig raklång på bryggan i solgasset. Det är knappt en vindpust och jag dåsar bort o värmen.
Boulzajavre. . . Nu är jag äntligen på
väg till målet för mina fantasier. . . Boulzajavre ligger i Nordnorge just
innanför gränsen mot Finland. Här rinner den längre ner så mäktiga
Karasjokka upp, biflod till den ännu mäktigare Tana älv. Området ligger på
den omtalade Finnmarksvidda. Vidda och dess öringar har jag bara tidigare
läst om i Hans Lidmans och Torbjörn Tuftes böcker. Och så berättar en livs
levande människa för mig om de jättelika öringar som lär finnas här. Då
måste det väl vara sant. . . .
Plötsligt hörs ett kraftigt vak i närheten av bryggan och pojkarna riktar hela sin uppmärksamhet på det, likt jägare som fått upp spåret efter ett byte.
"Taimen!" utbrister en av dem.
Jag hade läst om fiske i de sibiriska älvarna. Öringarna där kallas för Taimen.
Pojkarna drar snart vidare för nya äventyr och jag reser mig från bryggan och tar på mig skjortan och knallar upp till byn. Det är fortfarande ett par timmar innan Kautokeinobussen går så jag vandrar upp till kyrkan.
Den ligger där i utkanten av byn, lite upphöjt bland tallar på en kulle och jag går in i vapenhuset. På väggen mot kyrkorummet hänger en ganska stor tavla med namninskriptioner. Jag läser namnen på unga pojkar från byn.
Det är tyst och stilla i vapenhuset. Ett dämpat ljus faller in från ett sidofönster. Jag ser av födelsedatum och dödsdatum att pojkarna varit i 20 - årsåldern. Alla har stupat våren 1945 . . .
Äntligen
i väg
Efter att ha orienterat mig i det lätta kaos som råder på bussplanen, hittar jag min buss. Den har motorn igång och skulle just avgå. Jodå, den skall gå nu. Eller strax. Eller om en liten stund. Det skall bara uträttas en del ärenden i byn först . . . och efter att ha åkt omkring hit och dit i Kautokeino med bussen, som lasstar och lossar gods och paket, är vi efter en stund tillbaka vid busstationen. Chauffören försvinner en bra stund. Jag misstänker att han tar sig en fika.
Äntligen då iväg. Först mot norr sedan österut på vägen mot Karasjokk som byggdes först på 70-talet. Där är vägen. Och sedan ingenting. Bara himmel och den väldiga Vidda som breder ut sig med låga, böljande kullar. I sänkorna myr och ett och annat vattendrag. Däremellan sandhedar med lågväxt gles björk. Att kalla det skog skulle vara en kraftig överdrift. I sumpigare områden buskar och ris. Härinnöver skall jag bege mig. Ja, vad kan man inte ta sig till då man får tips om ett spännande fiske?
I Lappoluobbal baxar jag ner ryggsäcken från bussen, som drar vidare mot det fjärran Karasjokk.
Lappoluobbal består av några ensamma hus vid vägen, som kröker runt en vik av sjön med samma namn. Det skulle gå en traktorväg härifrån innöver "Vidda", vilket borde underlätta den nog så långa vandringen. Jag knackar på dörren till ett hus och frågar om vägen innöver Vidda.
Så jag skulle ut och fiska? Jodå, det stämde, det fanns en traktorväg. Den skulle gå ända fram till Karasjokka. Det lät lovande. Då skulle de första 30 km kanske bli lättgådda. Jag byter några ord med den vänlige mannen och lämnar en färdplan. Han berättar om fisket i Karasjokka. Jo, där fanns grov öring. Ja även Lax! I sin ungdom hade han snokat runt i varenda krök av älven på sina fisketurer. Jag får en kopp kokkaffe innan jag i 19-tiden axlar den välpackade ryggsäcken och anträder traktorvägen som mycket riktigt visar sig vara lätt att gå till en början.
Gudarna är mig nådiga ty en hotande molnskärm i norr upplöses efterhand. En svag bris sörjer för att hålla den värsta myggsvärmen på avstånd. Vädret är varmt och snart är jag genomblöt av svett. Vägen går uppe på en rullstensås och är en smula småknixig. Vid renskiljestället vid Nappulsaiva slår jag så läger efter c:a 13 km vandring.
Nappulsaiva skiljeställe ligger på en öppen sandhed, bevuxen av renlav, ljung och det alltid närvarande dvärgbjörkriset och har antagligen sitt namn efter sjön. Femtio meter från sjön ligger en stuga, en bod och en del bråte.
Myggen och knotten är talrik men brisen från sjön håller den värsta svärmen på läsidan. Lägersysslorna får utföras med ansiktet mot vinden för att göra det någorlunda uthärdligt. Solen står nu lågt och värmer inte längre. Jag är trött och kände mig nu lite frusen. Jag äter en kvällsvard på soppa och det färska bröd som jag ännu bär med mig. Därefter kryper jag till kojs i den bleka julinatten. Det är omkring midnatt och jag ligger i tältet och funderar över morgondagen. Nästa etapp får bli till Karasjokka vid Ak´kanasjal´bmi. Vindens prasslande i tältduken söver mig till ro och snart drömer jag om "Viddas" storöringar. . .
Oändliga
vidder
Traktorvägen är nu bara ett spår i naturen och terrängen är inte så lättgådd längre. Nu får jag pröva på Finnmarksvidda. Jag uppslukas med hull och hår.
Enformigt. Inga tydliga etappmål. Inget att fästa blicken vid. Oändliga vidder som till slut suger musten ur mig.
Jag stannar till vid en jokk och tillreder lunch av min frystorkade proviant. Samtidigt får jag en välbehövlig vila.
Gårdagens etapp på den stumma traktorvägen har resulterat i onda fötter. Den välpackade ryggsäcken känns i ryggen.
Jag granskar kartan. Höjdkurvorna är lätträknade. Det är flackt och svårorienterat. Etappen ser på kartan ut att vara 16 - 17 km men timmarna går och traktorspåret snirklar vidare bland de björkbevuxna kullarna. Ibland viker det av söderut, ibland österut. Ibland runt en myr eller ett sumphål.
Ganska snart börjar en blåsa bränna under höger fot. Jag stannar och tejpar den. Efter halva vägen känner jag en tilltagande smärta i vänster fot. Det blir efterhand värre och värre. Ett tag har jag så ont att jag tror att jag måste stanna och slå läger för dagen. Dystra tankar genomkorsar mitt huvud. Skulle jag behöva ge upp? Vilket fiasko i så fall. Åka så här långt och sedan vända! Nej, inte ännu. Jag biter ihop och pinar mig vidare. Jag fäster blicken på nästa krök och går dit. Sedan nästa krök igen för att se hur länge jag kan hålla ut. På detta vis tillryggägger jag ytterligare några kilometer.
Och se! Det är som om någon där uppe såg min belägenhet, eller också är det ett under, men smärtan i foten börjar att ge med sig och det går så småningom lättare och lättare.
Efter nio timmars vandring ser jag etappmålet från en höjd; Ak´kanasjal´bmi vid Karasjokka. De sista tre kilometrarna finns inte ett spår av "traktorvägen". Men tröttheten gjör att vägvalet ger sig själv. Rakt mot målet. Över sten och sumphål. Genom ris och vide. Tät fjällbjörkskog och stenig terräng. Sega sluttande myrar där dvärgbjörkriset snärjer runt fötter och vrister därimellan. Den tillryggalagda dagsetappen torde ha varit omkring två mil.
Resningen av tältet går automatiskt. Matlagningen likaså. En titt på min vänstra fot avslöjar en blåsvart vrist. Den ser inte bra ut men jag är för trött för att bekymra mig. I 23 - tiden får min värkande lekamen komma till vila. Jag somnar till bruset från forsen vid Ak´kanasjal´bmi utan att ha rört vid flugspöt.
En liten
harr . .
Mitt läger ligger på en slät platå ovanför älven. I älvböjen nedanför är en vacker fors. Från den plats där jag står och betraktar utsikten stupar en sandbrink ner mot vattnet. En nipbrant på 10 - 15 m har med tiden bildats och erosionen har fått den att rasa. Uppe på platån växer dessa typiska fjällbjörkar i enstaka glesa bestånd. I övrigt är det bara krypande dvärgbjörkris och renlav. En idealisk lägerplats således.
Jag kokar te och äter bröd. Sedan riggar jag mitt flugspö och provar forsen någon timme. Först med nattsländepuppor och nymfer. Sedan med streamers men med klent resultat. En liten harr hakar på men den får gå tillbaka. En plan börjar ta form. Ska jag trots allt bryta lägret och gå uppströms Karasjokka?
Tänkt och gjort! Jag bryter lägret och vadar över Akkanasjokka som förenar sig med Karasjokka strax uppströms nipan. Akkanasjokka ser bara den ut att räcka till en egen fisketur. En mycket vacker jokk!
Efter c:a 3 - 4 km ser jag en lappkåta, ett tält och en forsbåt. Inga människor syns till.
Jag vandrar på en ås och det är ganska lättframkomligt. Jag funderar på att gå ytterligare 3 km uppströms men en tilltagande smärta gör sig påmind i vänster fot. Mitt för Gukkesluobbal slår jag därför läger även om platsen inte är idealisk.
Sel och
forsar
Terrängen efter älven är ganska sumpig med täta snår som ofta går ända fram till vattnet. Älven känns dessutom förhållandevis stor och jag börjar känna att min flugfiskeutrustning inte är så lämplig här.
Men de första dagarna vill jag inte riktigt ta detta till mig utan hoppas att älven skall vara mer lättfiskad längre upp. Situationen påbjuder alltså fortsatt vandring uppströms, upp mot sjön Buolzajavre, trots att jag inte säkert vet om min fot skall hålla upp till Buolzajavre och tillbaka.
Buolzajavre, sjön med de jättelika öringarna är inte det primära målet för fisketuren. Tanken är att jag skall fiska i Karasjokka med fluga från Buolzajavre och nerströms. Där skall finnas öringar av nog så grov kaliber har det sagts. Buolzajavre kräver en helt annan utrustning. Sjöfiske dessutom. Men visst hägrar sjön med de jättelika öringarna. Jag vill se den.
Över mitt huvud surrar med regelbundna intervaller ett sjöflygplan som uppenbarligen har Buolzajavre som mål. Jag som är utlänning här är hänvisad till apostlahästarna. Sådana är reglerna här i Finnmark. De närmaste dagarna får utvisa om jag skall klara att gå dit upp. . .
Buolzajavre
Gudarna fortsätter att vara goda mot mig. Terrängen är ganska lättgådd och foten håller.
Landskapet växlar mellan sandhedar med mjuka sandiga kullar och en och annan björkbevuxen rullstensås. Någon myr och någon jav´ri passerar jag också. Där Karasjokka gör en vid krök på en halvmil genar jag för att vinna terräng. I ett flackt lågt område korsar jag en tät skog av resliga björkar. Det är som att vandra i en pelarsal för en stund!
När jag når Buolzaluobbal mitt på dagen spricker molntäcket upp och den hitills vackraste platsen för ett läger välkomnar mig. Platsen utgjörs av en sandmo, nästan utan fjällbjörk. Här kan jag ligga ett par dagar. Tyvärr är älven rätt grund just vid lägerplatsen, men jag reser tältet, tvättar kläder och lagar frystorkade makaroner med köttfärssås. Mums! Jag tvättar mig sedan ordentligt frän topp till tå, och mår som en prins. Solen värmer nu i den sköna brisen.
Lgger i tältet och flämtar efter luft. Tätet lindrar myggplågan men solen kommer jag inte ifrån. Jag inspekterar en ful blåsa under höger fot och tar bort skyddshäftan. Det ser inte bra ut. Sköter om foten efter bästa förmåga. Detta kan bli ett problem.
Efter att ha väntat några timmar med fisket på grund av solljus och värme, tacklar jag så flugspöt och går upp mot Buolzajavre. Här träffar jag en ensam kanotist som har varit ute ett par dagar. Det är en norrman och alltså har han tillåtelse att flyga in på "Vidda". Han har en hopfällbar kanot och har tagit sjöflyget till Buolzajavre. Buolzajavre hade blivit mycket sämre på senare tid säger han. (Känns inte detta igen från ett otal andra ställen ?) Man har flugit upp och lagt garn efter storöringen.
Sina fiskedagar hade norrmannen tillbringat uppströms Dabmutjokka till Dabmutjavri. Där hade han tagit en öring på 2.7 kg på torrfluga från kanoten . . . . Nu var han på väg utöver älven. Målet var Karasjokk, en tur på 10 - 11 mil. . .
Han berättar att fiskemöjligheterna från stranden inte ser så lovande ut. Stränderna är på de flesta ställen bevuxna med tät vegitation, så att kasta med fluga från land torde vara svårt. Den grövre fisken går längre ut i de vidare vattnen och man bör helst ha båt eller åtminstonde spinn eller drag. Mitt mod sjunker något. Som tröst berättar han att han hört talas om ett gäng fiskare som legat vid "hytterne" utefter Karasjokka nedom mitt ställe. Dom skulle ha fått en öring på 4 kg. Hur dom hade fiskat, tro? Från båt?
Under den klara och kyliga kvällen går två turer med sjöflyget till Buolzajavre. Vildmarkskänslan håller på att få sig en knäck.
Öring på
muddler
Nej! tänker jag, jag måste slå bort mina dystra tankar och göra det bästa av situationen. Fisket har ju inte börjat än! Jag har ju en hel vecka framför mig. Och matfisk är jag ju tvungen att ta även om det ser lite motigt ut för tillfället.
Jag äter min frukost och ser om foten med skavsåret. Sedan går jag nedströms för att fiska.
Där jokken från Nieidajavre rinner ut finns en vacker och djup hölja, just i utloppet till Karasjokka. Höljan luktar fisk lång väg. Jag kastar metodiskt med de mest frestande kollektionerna från mina flugaskar; nattsländepuppa, streamer och matuka. Men inte ett liv. Jag vadar över jokken och går ner en bit i Karasjokka. Där i den grunda forsen får jag fem små öringar på en muddler. Matfisken är räddad.
På vägen tillbaka upp började solen att skina och jag går och slökastade lite okoncentrerat efter småöringarna. Uppe vid höljan vid jokken från Nieidajavre kastar jag rakt uppströms med muddlern. Då!
Muddlern försvinner i en stor virvel. Ett plask och en våldsam rusning. Rullen skriker och jag håller emot men har inte en chans. Vattenytan formligen exploderar och en öring slänger sig i ett magnifikt luftsprång. Åh Gud så stor! Den största öring jag haft på linan. Den måste vara i trekilosklassen. Kanske mer. Den etsar sig fast och gör avtryck i mitt inre för alltid.
Efter rusningen kommer den emot mig. Jag vevar in löslinan för allt vad tygen håller och får åter kontakt med den. Då ställer den sig i forskanten mellan två stenar. Där står den. Orubblig. Jag törs inte ha den vilande där mellan stenarna så jag knäpper försiktigt med fingrarna på linan. Då lämnar den platsen och går förbi mig i en båge. Lugnt och beslutsamt.
Jag står utmärkt till på en stor flat sten. Höljan är djup. Ingen bråte vad jag kan se.
Då, när jag tycker att jag har situationen under kontroll, slaknar linan. Upp kommer muddlern. Tom.
Plötsligt är jag en tioårig pojke igen. Besvikelsen bränner i halsen. Tommhet. Matthet. Benen bär inte. Med darrande händer sjunker jag ihop på stenen. Jag orkar ej stå upp. Var det mitt livs öring som for sin kos?
Långsamt släpper domningen. Sakta blir jag vuxen igen. Börjar att tänka klart.
Vilken underbar upplevelse! Att få uppleva kontakten med en vild storöring. Bara att få se den! Vad skulle jag ha gjort om jag fått den? Tre kilo öring - om inte mer - som jag skulle bli tvungen att gå och bära på här uppe på Vidda innan jag hade orkat äta upp den. Det var nog tur att den gick . . . .
Fortsättning >>
| © 1998 goraneriksson |
|
|