|
Rötter
Min vandring på fiskarstigen fick en god start därför att jag hade turen att födas just i skarven mellan det gamla och det nya. Kanske lite väl sent t o m för att riktigt få uppleva fisket från förr. Den gamla tiden med sitt allmogefiske tog väl definitivt slut där någonstans i övergången mellan femtiotal och sextiotal.
Min farfars far var allmogefiskare, d v s han fiskade för att dryga ut hushållet samtidigt som han tvivelsutan hade stort nöje av sitt fiske också. Oftast fiskade han med långspö och pärlemordrag. Det finns vittnesmål om att han var en riktig "storfiskare". Involverad i skogsbruk och flottning som han var så hade han också god kännedom om var gäddan hade sin gång och i vilka höljor man kunde dra en fin öring.
Hela familjen fiskade. Mitt första riktiga metspö, ett bambuspö, fick jag av min farmor. Min far var sportfiskare även om han satte ut en mjärde eller vid några sällsynta tillfällen lade ett par nät. Men för det mesta vistades han vid vattnet med sitt spinnspö i handen. "Förstår inte varför du håller på med så´nt där skit, lägg ut nåra nät så du får nå´t vet´ja", var en kommentar som far ofta fick då han kom dragande med spinnspöet. Mina första steg på fiskarstigen var i fotspåren efter far. Jag fick ärva hans avlagda fiskedon.
1960. Öring från ett av Voxnans biflöden.
Strömfisket var det som tilltalade oss mest. Utflugen längst ut på någon stenkista så var man oftast inom räckhåll för öringens och harrens ståndplats utan att behöva prestera rekordkast. Stenkistorna var det synliga beviset för att den snart hundraåriga flottningsepoken fortfarande pågick. I hundra år hade man brutit sten och sprängt i de vildaste forsarna för att underlätta för timrets framfart. Men nu fanns andra medel. Forsar och strömmar började rensas med maskin. Om en stenkista började bli murken så visste man att strömmens öde var beseglat. Med caterpillar "bättrades" stenkistan på genom att stenmassor från forsen vräktes upp och över denna. Varje sommar han man med att rensa en eller ett par forsar och dessutom lösa underhållningsproblemet med stenkistan för alltid. På detta sätt spolierades många biotoper alldeles i slutet av flottningsepoken. Inga aktiva protester mot detta förekom.
I mitten av sextiotalet var flottningsepoken till ända. Nu behövdes inte flottningsleder och stenkistor längre. Skogsbilvägar byggdes ut i snabb takt och virket började transporteras på lastbil. De kvarvarande stenkistornas trävirke revs bort i något beredskapsarbete. De uppschaktade stenmassorna lät man ligga kvar på land.
Man brukar säga att femtiotalet har långt mer gemensamt med 1800-talet än vad nollnolltalet har med femtiotalet. Detta gäller även fisket. Det kan jag skriva under på efter att suttit och lyssnat på de gamle och deras berättelser från förförra seklet. Mest fiskade man förr med långspö och mask i strömmarna men de fiskandes skara var inte så talrika att det hade någon större negativ påverkan på beståndet. Då gjorde nog utterfisket, som förekom till och från, större skada. Men ännu under flottningens slutskede, som jag själv har minnen ifrån, fanns ett fiske som räckte för den fiskande almogen. Tog man en fisk i en hölja eller bakom en sten ena dagen så stod där en ny nästa dag. Gudarna vet var de kom ifrån.
Den kraftiga exploateringen av våra rinnande vatten för flottning och skogsbruk avlöstes efterhand av vattenkraftutbyggnaden. Kulmen på detta markerade slutet på "det gamla fisket".
|
