Updaterad 00 03 18

Minimimått och maximimått

En aktiv anpassning av minimimåttet till vad som på sikt är lämpligt för beståndet kommer nu alltmer i svenska vatten. Minimimått införs för att fisken skall få en chans att reproducera sig och på så vis på ett naturligt sätt sörja för beståndets fortlevnad. Villkoren för öring och harr är av naturliga skäl olika och minimimåtten blir således också olika, eller borde i de flesta fall vara olika.

Här har en sammanställning av uppgifter som samlats in bland medlemmarna i SHS om sambanden mellan harrens storlek och ålder i skandinaviska vatten gjorts. Se Referens [1], [2] och [3]. Resultatet av sammanställningen presenteras grafiskt. Syftet med denna presentationen är att tydliggöra den typiska tillväxten hos harren i några olika skandinaviska vatten. Se Figur nedan. För att beståndet skall klara sig på sikt bör harren inte fångas förrän den lekt åtminstonde en helst två gånger.

Figur. Harrens längd i Skandinavien vid olika åldrar

Detta diagram över harrens tillväxt kan tjäna till att öka medvetenheten hos fiskaren om sambandet mellan ålder och längd och kan därmed utgöra bedömningsgrund för om fisken skall behållas eller inte.

Earren är en känslig fisk som inte lika lätt som öringen låter sig utplanteras. Harren bildar inte dvärgbestånd som öring med flera arter kan göra, utan växer förhållandevis fort. Den leker däremot sent och är ganska stor då den leker för första gången. Man kan räkna med att den är c:a 35 - 40 cm vid första leken. Om man vill att harren skall reproducera sig innan den fiskas, vilket är den bästa fiskevård man kan tänka sig, så bör minimimåttet för fångst av harr sättas till minst 35 cm, helst mer. I den mån som fiskevårdsområdet inte har infört sådana regler så finns inget som hindrar den ansvarsfulle sportfiskaren att tillämpa egna minimimått.

Harrbestånd återhämtar sig relativt snabbt efter hårt fisketryck så om man vill förbättra ett harrbestånd är restriktiva fångstregler ett effektivt sätt. Man bör också se till att det inte tas upp harr som inte lekt minst en gång, vilket bland annat fordrar ett minimimått på upp till 45 cm. Sportfiskare invänder ibland att så stor harr finns knappast i vattnet. Nej, det är nog sant i många fall, men så stora harrar skulle faktiskt snart bli följden om minimimåttet höjdes. Det finns en del goda exempel på det.

Lägger man ett vatten i träda får man snart ett bestånd som innehåller stora harrar på kanske 50-60cm. De fiskarna försvinner ganska fort när man börjar fiska på beståndet igen, speciellt om fisketrycket är hårt. Ligger minimimåttet då på 40 cm lär det bli ovanligt med fiskar större än så.

Öringen är olik harren i en del avseenden. Öringen är mer revirhävdande på sin ståndplats än harren även om den vid olika tillfällen också säsongsvis vandrar långa sträckor för födosök och lek. Öringen kan i vissa fall bilda dvärgbestånd. D v s småvuxen "gammal" öring. I ett och samma öringbestånd kan det finnas lika gamla fiskar som varierar från 100 gram upp till tio kilo. Minimimått för fångst av öring kan vid hårt fisketryck i vissa fall leda till genetisk utarmning av mer storvuxen öring. Man talar därför också om "mellanmått" d v s minimimått och maximimått. Minimimåttet avser att freda småfisk under uppväxten och maximimåttet avser att freda de stora och genetiskt värdefulla avelsfiskarna. En stor öringhonas romantal är nästan hundra ggr fler ön hos en liten lekmogen öringshona varför mellanmått när det gäller öring kan vara motiverat.

Att införa maximimått för harr är inte fullt lika motiverat som för öring. En stor harrhona på säg två kg ger "endast" c:a fem gånger mer rom än en fyrahektos harrhona. Harrens överlevnad i rom- och yngelstadiet är också större än för öringen varför avkomman från en mindre harr blir förhållandevis stor. Den avelsmässiga "nyttan" av en stor öring blir därför i förhållande till harren mycket större. Om en liten öring fångas så vet man inte säkert om det är en "kvarstannare" som upphört att växa eller om det är en ung öring som kommer att bli stor. Då småbäckar och mindre biflöden är reproduktionsområden för den stora öringen i det större vattendraget så inser vi den skada som bäckmetet efter småöring kan leda till.

Fastställande av maxmått för fångst av strömlevande fiskar måste bygga på principen att ett långsiktigt hållbart naturligt bestånd kan upprätthållas. Fiskevårdsföreningen har därför ett grannlaga arbete som kräver kunskap inte bara om de biologiska grundförutsättningarna utan också om det egna beståndets beskaffenhet. Samtidigt krävs att man har en idé om vad för slags fiske man vill ha i vattnet i fråga. Om man bygger sin fiskevård på principen om mycket och stor fisk utan fångstbegränsningar, torde en för all framtid kontinuerlig (och kostsam) inplantering vara "lösningen". Vill man däremot värna ett naturligt vilt bestånd måste skärpta fångstbegränsningar och minimimått införas. Dagens fisketryck medför annars utfiskning och förlust av "det goda sportfisket".

Referenser:

[1] "Fiskebiologi" av Gunnar Svärdsson, Nils-Arvid Nilsson LT:s förlag, 1964
[2] "Harren" av Olle W.Nilsson, Hans H.Peterson, Gebers, 1964
[3] Den finska tidskriften "Perhokalastaja 3/99"( Flugfiskare)..

Not. Uppgifter om lekmognad och storlek hos harr respektive öring har erhållits av Bert-Åke Andersson Växsjö, fiskodlare till yrket och medlem i Sveriges Flugfiskarer Förening (SFF).