Det nordiska ljuset

Att skriva om sitt personliga förhållande till Hans Lidmans böcker, är inte lätt. Att söka formulera detta svårgripbara som gör hans texter till vida mer än episoder i en fiskares tillvaro är lite att möta sig själv. Att spegla sina egna upplevelser i texterna. Många stycken av Lidmans texter ligger lagrat i djupet av minnet och har flätats samman med egna upplevelser genom åren. Det hela blir alltså personligt och det skall sägas att de blå bergen och de djupa skogarna stämmer en smula till undran och förundran. Där i dunklet, ”bortom stigarna”, skymtar saker som bara kan anas. Saker som ligger under texten och inte i orden.

Naturligtvis var det fisket som förde mig i kontakt med Lidmans böcker. Det började med att jag läste ”Nappatag”. Det var redan 1955. Jag var inte så gammal då och läste boken om och om igen. Ja, jag hade den under huvudkudden praktiskt taget och läste nästan sönder det häftade exemplaret.

Jag hade då börjat fiska på allvar och Hans tog mig med på resa. Till alla dessa vatten som jag då börjat drömma om. Flera av dessa skulle jag senare i livet komma att uppsöka och resan pågår väl egentligen fortfarande efter mer än ett halvsekel. Därmed torde det väl vara sagt att Lidmans böcker har varit och är centrala för min naturupplevelse i samband med fisketuren.

Jag träffade aldrig Hans Lidman personligen och fick aldrig tillfälle att tala med honom. Det skiljde några mil över finnskogen mellan våra boplatser men genom böckerna tyckte jag att jag lärde känna honom lite grand. Men inte så mycket att jag tordes ta kontakt när jag en dag stod bakom honom i kön på Posten i Edsbyn. Därtill var respekten för stor och jag ville inte verka framfusig.

Men det började i Hälsingland efter Voxnan. Särskilt fängslad av Lidmans texter blev jag när det gick upp för mig att han fiskade i samma älv som jag, eller var det kanske jag som fiskade i samma älv som Lidman? Världen var inte så stor vid den tiden och Voxnan var ännu inte helt utforskad. Av mig vill säga, men med novellen ”Höst i Hylen” väcktes längtan till något som låg ännu längre bort, där harrarna var ännu talrikare och öringarna ännu större än där jag själv fiskade.

Det är väl på den vägen det är. Längtan till äventyret och längtan till det okända. Ännu längre bort. ”Bortom stigarna”, bortom det kända.

Lidmans texter väcker längtan. Till något ensligt, avlägset. Till platser vi bara kan fantisera om. Eller efter tillstånd av fullbordan och lycka. Jag tror att människan är så funtad att det okända lockar.

Dragningen till det okända, osynliga, som går utöver sinnets erfarenheter utgör ofta ett starkt inslag i Lidmans texter. Även det synliga blir hos Lidman ofta gåtfullt och sålunda lockande. Gränsen mellan det verkliga och overkliga suddas ut, samtidigt som läsning av Lidman skärper sinnena. Förmågan att uppfatta det sublima tränas. Vi får följa med till platser vi inte känner, eller till platser vi känner men ändå inte. Tillsammans med Lidman blir det mest triviala en värld av äventyr; det storslagna finns där bara vi förmår att se det. Och Lidman visar oss.

Mer och mer finner jag att det egentligen inte handlar om fiske. Åtminstone inte i första hand. Fisket är bara ramen för händelserna som utspelar sig.

I Lidmans tidiga skildringar är naturromantiken mycket påtaglig. Impressionistiskt målar han med solglitter och blanka vatten, morgondis och dimmor. Det är taltrastens obeskrivliga lycka och lommens utdragna rop; det är kvällssol, aftonrodnad och sommarnattsdis.

Skildringarna är känsliga och suggestiva och fiskets hantverk berörs bara antydningsvis. Det handlar om upplevelse och inte om teknik. Sportfiskaren får egentligen aldrig veta. Därför är det lite märkligt att Lidman utövat och fortfarande utövar så stor lockelse just på sportfiskaren. Men kanske inte ändå. Det handlar ju om allt det ofattbara, om detta som vi bara är en del av; om årstidernas växlingar, om dagrar och dygnets skiftningar. Och den naturromantiskt lagda fiskaren känner igen sig. Den svenska eller kanske rättare den nordiska sommaren slår ut från sidorna och möter läsaren precis så som den var när vi var unga och ställde frågor om naturens mysterier och sinnet pockade på svaren.

Lidman är ”Det Nordiska Ljuset” i prosaform. Vi upplever dessa typiska nordiska vårdagar när naturen spränger sina bojor, ljuset återvänder och vinterns stränga stillhet förbyts i smältvatten, frihet och äventyr; jakt och fiske. Och sedan soliga högsommardagar då luften är kvav och tung, med flugors surr och fjärilens vinglande mellan blommorna. Vi hör suset från granskogen och känner den dallrande värmen över tallmons knastrande mossa. Vi upplever häftiga, uppfriskande utbrott av åska då hettan får sin lindring. Eller milda regn i disiga dagar, dofter, ångor. Klafset av stövlar på myren. Sommar, sommar, sommar!

Under Lidmans verksamma tid lever folket ännu på skogarna. I avsides belägna stugor och kojor. På avlägsna fäbodar och i ensliga finnbyar. Historien är närvarande. Om än glest så är skogen faktiskt befolkad. Av skogshuggare, kolare, flottare och fäbodstintor. Här får Lidman tillfälle till möten av sällsamma slag. Med enslingar och original och ibland med övernaturliga väsen. Lidman tycks ha en speciell fascination för märkliga, ofta tragiska, människoöden. Vad som där döljer sig får andra spekulera i.

Som naturskildrare är Lidman mästerlig. Som här i skildringen av abborrfiske ifrån en eka i novellen ”Morgon”:

 ”Naturen lever upp den första soltimmen. Braxen börjar sitt bök i vassen. Gäddplasken ekar. Abborrstimmen går till attack mot småfisken – i långa, bågformade hopp far löjorna över vattnet, silvrigt vita, oemotståndligt läckra.

Mitt över sjön, mot Rogstaviken till, skäller en räv. Det hesa skränet ekar över vattnet, gång efter annan, upprört, nästan skrämt. - - - - -

Värmen ökar. Blir tryckande, intensiv. - - - Tornuret slår halv sex. En moped knattrar uppe i Salomsbyn. Hackar, stannar, startar igen. Och försvinner bortåt byvägen. - -  Det slammrar av mjölkkärl. Korna råmar”.

Vi känner så väl igen oss; till och med ljuden. Det är sommarmorgon i ett Sverige för länge sedan, i en tid som inte längre är. Håller vi på att glömma det - slamret från mjölkkärl?

Här ett annat mästarstycke ur ”Det nappar i Svartån”, denna gång afton:

”Koskällans klang har tystnat, fäbodflickans utdragna rop har dött bort. Solen sjunker bakom åsen i väster, himlen brinner. Träden speglar sig i vattnet, svarta, allvarliga. Tornsvalorna klyver luften med vinande vingslag. Men deras skrin har tystnat.

Enstaka löjor skvätter i vattenytan. En jagande mört suger i sig sländor så knappt hörbara snyftningar far in bland vassen. Långt borta, neråt Svartsjön till, ekar lommens utdragna rop”.

En nordisk sommardag är till ända. Vi känner stillheten. Vi känner att natten är nära.

Mycket ofta är det natt i Lidmans noveller. Den tid, som vi vet, då fisket når sin klimax; då gulbukiga öringar kommer fram ur djupen och går på ytnära jakt efter sländor. Och som avslöjar sin existens med mjuka ringar på blanka vatten. Eller röjer sig med ljudliga ”snyftningar” i bleka juninätter eller i den mörka augustinatten. Eller i ”sommarnattens mörkaste timme” som Lidman uttrycker det.

Det är intressant att bläddra i böckerna och läsa innehållsförteckningarna. Bara några exempel: ”Ödemarksnatt”, ”Fäbodnatt”, ”Julinatt vid Svartån”, ”Natt i Ljördalen”, ”Natt vid Kukkola fors”, ”Högsommarnatt” och ”Lapplandsnatt” eller ”Natt i Neiden” (känslan var speciell när jag själv passerade där en stilla, dagsljus natt på 70-talet).

På natten äger också andra äventyr rum. Då händer saker ”som man bara kan gissa sig till”. Då skymtar troll och vittror och storskogen är milsvid och dunkel. Lidman skriver om ”hemligheter” och svarta tjärnar ”där ingen botten lär finnas”. Han använder uttryck som ”oväntat”, ”gåtfull”, ”märkvärdig” och ”förunderlig”. Uttryckssättet står i kontrast till dagens fiskeprosa och höjer Lidman högt över mängden.

Lyckan över naturens under kan ibland bli så stark att det stockar sig i bröstet. Säkert är det Hans Lidmans egen lycka som uttrycks av taltrasten i detta stycke i slutet av ”Kvarndammen”, hör bara:

”Ljuvligast är dock stunderna före solnedgången, värmen, motljuset, den rogivande stillheten. Trollsländorna som jagar mygg och söker ta flugspöets fritt hängande torrfluga; dansflugorna som likt glänsande kulor far i sicksack över dammbordet för att plötsligt stå stilla, minnande om glimrigt kalla stjärnor; taltrasten som sitter i granens toppskott och pratar och sjunger i blind, besinningslös lycka. Skogen, svart mot den rodnande aftonhimmel; vattnet, blankt och blygrått i återskenet. Silvergrå timmerledare, kallt skinande näckrosblad, vajande vasstrån, laviga och fint mönstrande stenar. Luften, ångorna. Ensamheten”.

Vem har sagt att fiskelycka bara handlar om att fylla fiskekorgen?

 Men visst vill man följa Lidman på fiske. Till Lappland eller Finnmarksvidda eller till ”Ett äventyr vid Lainio älv”. Känn bara suget från hans titlar: ”Fiskefeber”, ”Äventyr i norr”, ”Fisket i våld” eller ”Mångmilaskog”.

I novellen ”De tre skuggorna” ur boken ”Laxögat” kan vi ana den besatthet som sportfisket stundtals kan leda till. Lidman beskriver hur han i dagar och nätter gäckas av de största flugöringar han någonsin sett. Det är blank sol och han följer skuggorna mot den ljusa sandbottnen. Platsen är vid någon jokk långt i norr. Var får man gissa sig till. Han skär vide för luftkastens skull, sticks av broms och knott, kastar, svettas, byter fluga, väntar, slumrar till, dricker svart kaffe, kastar igen.

Kvällen kommer, och myggen. Det blir natt och rådimman lägger sina slingor kring stränderna. Han sover. Nästa dag samma värme; kastar, byter flugor, svettas och slåss med knotten. Hungern river. Och solen bränner, han får ett tillslag och missar mothugget. Öringarna får han aldrig.

”Säkert står de kvar där än i dag” lyder det lakoniska slutet.

Att man som ung flugfiskare slår febrilt i kartböcker och drömmer om lapplandsfiske är inte så konstigt efter sådan läsning.

Under Lidmans tid skulle stora förändringar ske. Fäbodar övergavs. Älvar byggdes ut, forsar tystnade. Fisketurism och utfiskning satte in. Både sorg och förtvivlan över detta kan vi spåra i hans texter. Det fanns inga proteströrelser att tala om på den här tiden när älvutbyggnaden pågick som värst.

Men Lidman skrev. Som i ”Ett vatten dör”, ”Sista öringen” och i ”Kraftverksdammen”. Ibland uttrycks det i klartext, ibland med ett underliggande vemod. Ibland lakoniskt så att läsaren själv får tänka tanken till slut. Vi vet hur det gick.

Lidman föddes 1910 och levde och fiskade i en annan tid än vi. Den gamla tiden med sitt allmogefiske i relativt oförstörda vatten tog väl definitivt slut där någonstans i övergången mellan femtiotal och sextiotal.

Men jag har hört de gamle berätta och jag minns mitt femtiotal med flottning och Voxnans ännu orensade forsar där gråharren stundtals stod tätt. Jag minns hur det var att som pojke skutta ut på stenkistan för att med ett välriktat kast nå bakom stenen där längst ut på suget ovan forsnacken.

Sen kom den slutliga älvrensningen, bara några år innan flottningsepoken gick i graven. De sista forsarna maskinplöjdes i högsommarens lågvatten. Sten och stenkistior for sin kos, långt, långt upp på land. Och där ligger dom än i dag.

Lidman minner om tiden innan; bitterljuva minnen.

Tack för alla böcker Hans, det blev ej sagt där på Posten i Edsbyn.