Updaterad 02 11 10


Årsmöte i Voxna den 19 oktober 2002

Full av förväntan styrde jag norrut i den tidiga förvintermorgonen. Där låg det, i
gnistrande sol, pudersnö och rimfrost, landet som jag kallar Hemlandet. Luften var
genomsynlig och klar och ingenstans är bergen i fjärran så blå som just i Hälsingland.
Ni som bor där vet vad jag talar om, ni andra måste åka och titta. Det är något särskilt
med detta skogsland.
Jag kom gent över skogen mellan Bjursås och Ingels och fick en försmak av vad dagen
hade i sitt sköte. Solen i ryggen och det bländande återskenet av det vita landskapet
i ansiktet, här och där några röda stugor i skogsbrynet mot den vitpudrade fonden.
Ur några skorstenar en slinga rök rakt mot skyn. Vilken morgon!

Jag var på väg till Årsmöte med Hans Lidman Sällskapet, denna gång i Voxna Herrgård
som nu, med ny ägare sedan tio år, lever igen. Det anrika 1700-talshuset med spöke och
allt tronar där på en kulle och Lars Rosén med fru som äger och driver herrgården har
verkligen lagt ner ett styvt arbete interiört med att renovera huset i den gamla stilen.
Lars själv är också en uppskattad guide på herrgården och kan dess historia, så den är
väl värd ett besök.
Det var minst sagt frostigt när jag svängde upp mot byggnaden. Morgonen var kall
redan i Västerås och här i Hälsingland hade kvicksilvret varit ner och nosat på tjugo
minus. De mindre sjöarna längs vägen hade redan en tunn isskorpa och över Voxnan, som
ringlar stilla och mörk ett stenkast från herrgården, svävade tunna slöjor av froströk.

De flesta mötesdeltagare var redan på plats. Många kom från Ovanåkers-trakten men
en och annan långväga resenär hade också hittat hit.
Inne i herrgårdens anrika salar var värme och gemyt. På programmet stod diverse
aktiviteter som spred trivsel redan från början. Gamla bekanta gladdes över att återses
och det hälsades och hejades på varandra, ja ni vet på det där förväntansfulla och
trevliga sättet som när man kommer tillsammans långväga ifrån.
Ordförande Christer Stenberg hälsade välkommen och sedan vidtog bildvisningar och
trubadursång. Det blev en resa över stora delar av norra halvklotet med början i
Ovanåkers kommun i vars marker Joacim Carlstorp hade vandrat med kameran. Kennet Einar
visade sedan bilder från vandringar med fiske därtill i Montana och Yellowstone USA och
som avslutning visade Ragnar Tollet en serie diabilder från sin äventyrsresa med
rödingsfiske till Grönland 1999.

Clary Lidman fullföljde traditionen att även i år berätta minnen, denna gång från det
lidmanska författarhemmet för femtio år sedan, d.v.s. året 1952. Hans Lidman kom då ut
med boken "Vinterdagar" (hur väl passade inte detta att berätta just nu!). Clary framhöll
att denna bok återspeglar Hans Lidmans själ. Läs den, uppmanade hon! Christer Stenberg
agerade "pausfågel", som den fullfjädrade trubaduren kallade sig.
Ja, stämningen var verkligen på topp när årsmötesförhandlingarna begynte i halv fem-tiden.
Vid årsmötet valdes Hans Malmsten från Falun till ny ordförande sedan Christer Stenberg
aviserat sin avgång efter tre förtjänstfulla år på posten. Hans, som är musiker till
professionen, är fågelintresserad men framför allt Lidman-beundrare och en hängiven
boksamlare av stora mått. Tyngdpunkten i samlingen ligger inom svenskt folkliv, kan man
väl sammanfatta och här faller Lidman naturligt in.

Efter årsmötet var det en liten paus före den avslutande middagen. Denna gång i en
miljö så nobel att ingen kunde önska sig mer. Det var dukat långbord mitt i herrgårdens
nedre stora sal. Från kakelugnen spreds både värme och angenäm doft. Vi lät oss väl
smaka av alla läckerheter och bordets två magnifika kandelabrar från svunnen tid spred
ett stämningsfullt ljus över hela anrättningen. Det förrättades lotteri på sedvanligt
vis och berättades historier. Det var skratt och trivsel och så rundvandring i herrgårdens
labyrinter under Lars Roséns kunniga guidning.
Ute föll temperaturen i den för tidiga vinterkvällen och över den tysta, mörka hälsinge-
skogen höjde sig månen stor och vit. Hans Lidman Sällskapet höll årsträff.

Göran Eriksson