|
Voxnan som jag
mins den

Voxsjöarna.
När jag var pojke fiskade
jag i Voxnan, eller Wóxa som vi sade, så gott som varje dag om
sommaren. Det var min far som lärde mig fiska. Jag gick i hans
fotspår och ärvde hans spön; från stålspöet med multiplikatorrullen
till det fina splitcane-spöet med haspelrulle frå ABU. Det var på
femtiotalet. På denna tid fiskade inte så många i älven. Någon med
långspö och mask och en liten skara sportfiskare med lättspinn
förekom.
Älven var försedd med alla de arrangemang som hörde till
flottningen, såsom stenkistor och dammar, timmeravledare och länsar.
På 50 - talet var fisket i Voxnan så rikt att man förvånades över
att det lilla vattnet kunde reproducera en sådan mängd. Tog man en
fisk bakom en sten en dag så fanns där en ny nästa dag. Forsarna
erbjöd ett utmärkt öringsfiske och i slakströmmarna stod gråharren
stundtals tätt. Sommaren 1955 tog min far, farbror och jag så mycket
harr att man i dag skäms över att tala om det. Öringen förekom då
som nu på vissa lokaler även om den var vanlig i de flesta strömmar.
Vissa platser brukade alltid vara säkrare för lite större öring än
andra. Det fordrade dock viss lokalkännedom om man skulle finna på
den. Harren var mera spridd och fanns i stort sett överallt.
Portionsharren var ofta talrik men de lite större harrarna,
gråharren, fick man leta lite efter. Den var lurig, men man lärde
sig så småningom var de säkrare platserna fanns. Vissa strömmar
lönade det sig inte att fiska i. Andra var säkrare. Vid gynnsamma
tillfällen, någon gång per sommar kunde man finna gråharren i mängd,
men mycket lokalt. Gråharrens tid var mot slutet av sommaren. Mellan
Klöverhäll och Kvarnbergslugnet fanns många fina ställen. Speciellt
efter perioder av värmebölja fann man den i strömmarna. Kanske sökte
den det syrerikare vattnet där.

Fångst "från förr".
När jag fiskade som mest i Voxnan på 50 - 60 talen fick jag även
fin abborre och gädda. Gäddan uppträdde mestadels i selen men även
en hölja i strömmen kunde bjuda på en överraskning i form av en
tvåkilosgädda ibland. Det var inte fy skam att få en strömgädda från
Voxnan. Inte ens mitt i sommaren. Den var oftast stridbar och i fin
kondition och gav god sport på lätt haspel. En sport i sporten så
att säga var spänningen att avgöra om det var gädda eller öring man
hade på kroken vid ett kraftigare hugg.
Redan på femtiotalet började vägnätet att byggas ut längs älven,
men om man skulle neröver Klöverhäll och Kvarnbergslugnet var
cykelvägen efter älven en bra kommunikationsled. Vi tog helt enkelt
cyklarna med oss i fars Volvo Duett.
Stenkistorna var i Voxnan byggda av stockar och sten. Detta var
enligt min mening idealiskt, nåja, åtminstonde inte skadligt för
vattenfaunan. Strömmarna blev på detta sätt tillräckligt djupa för
att hålla större fisk. På 50 - talet var det fortfarande vanligt att
en hel del strömmar var relativt orensade. Med tiden blev dock
stenkistorna förfallna och man började att rensa upp ordentligt med
stora Caterpillar, d v s man vräkte upp sten från själva strömmen
över den gamla stenkistan och förvandlade därmed den fordom så
stolta forsen till en slät flottningsränna och löste samtidigt
"underhållsproblemet " för alltid . . . . Jag mins min far säga: "Nu
börjar stenkistan vid den och den forsen bli dålig (murken), nu tar
dom nog strömmen snart". Och mycket riktigt, snart en sommar var
strömmen spolierad. Det finns flera exempel på fordom fina strömmar,
t. ex. Krokströmmen, med ett fint bestånd av öring som alltid
lockade till ett spännande fiske, som schaktades sönder till
oigenkännlighet med Caterpillaras. Det är ödets ironi att, kort
efter den brutalaste rensningen i slutet av femtiotalet,
flottningsepoken sedan tog sin ände. I mitten av sextiotalet var en
hundraårig flottningsepok slut. Nu togs resten av stenkistorna bort
i ett försök att "restaurera" älven till "ursprungligt" skick. (Man
lade dock inte tillbaka de stenblock som hade schaktats bort under
flottningsrensningen). Åtgärderna utfördes som beredskapsarbete och
inbringade väl ett antal jobb. Resultatet blev att härefter mycket
lågt vattenstånd i strömmarna och älven blev märkbart försämrad ur
fiskesynpunkt eftersom många goda ståndplatser nu var spolierade.
Många trista år följde nu med misshandlad och utfiskad älv.
Det stundtals fantastiska fisket i älven som jag upplevde på
femtiotalet lever fortfarande i minnet, liksom de vackra strömmar
där harren och öringen stod tätt. (Se en artikel
om fiske vid Högforsen, Voxnan). Jag mins också att på vissa av
sandbankarna fanns mängdvis med flodpärlmusslor på femtiotalet. I
dag kan i vart fall inte jag upptäcka ett spår efter dessa. Det är
ju känt att flodpärlmusslan är beroende av öringen för sin
fortlevnad, så något säger försvinnandet om fisket också. Jag har
länge drömt om att älven skulle restaureras till sin forna glans, så
att våra barn och barnbarn en dag kan uppleva en "orörd" vild Voxnan
igen. . I många år har jag besökt Voxnan enbart för mina gamla
minnens skull, men oftast blivit ledsen av att se hur det sett ut.
Nu håller uppenbarligen saker på att hända. Se under rubriken
"Projekt Voxnan" på huvudsidan.

Ovan Krokströmmen.
Jag har naturligtvis inget personligt minne av Laxen i Voxnan men
följande har berättats för mig: I början på seklet förekom även Lax,
som vandrade upp till Hylen men den försvann i samband med
vattenkraftutbyggnaden i Ljusnan och de nedre delarna av Voxnan. Vid
gynnsam vattenföring skall laxen ha vandrat ända upp i Fågelsjön via
Björnån. Jag kommer ihåg från femtiotalet att min far talade med en
gammal kvinna som hade fiskat Lax i Rullbosjön i sin ungdom.
|