Updaterad 99 09 20


Voxnan som jag mins den


Voxsjöarna.

När jag var pojke fiskade jag i Voxnan, eller Wóxa som vi sade, så gott som varje dag om sommaren. Det var min far som lärde mig fiska. Jag gick i hans fotspår och ärvde hans spön; från stålspöet med multiplikatorrullen till det fina splitcane-spöet med haspelrulle frå ABU. Det var på femtiotalet. På denna tid fiskade inte så många i älven. Någon med långspö och mask och en liten skara sportfiskare med lättspinn förekom.

Älven var försedd med alla de arrangemang som hörde till flottningen, såsom stenkistor och dammar, timmeravledare och länsar. På 50 - talet var fisket i Voxnan så rikt att man förvånades över att det lilla vattnet kunde reproducera en sådan mängd. Tog man en fisk bakom en sten en dag så fanns där en ny nästa dag. Forsarna erbjöd ett utmärkt öringsfiske och i slakströmmarna stod gråharren stundtals tätt. Sommaren 1955 tog min far, farbror och jag så mycket harr att man i dag skäms över att tala om det. Öringen förekom då som nu på vissa lokaler även om den var vanlig i de flesta strömmar. Vissa platser brukade alltid vara säkrare för lite större öring än andra. Det fordrade dock viss lokalkännedom om man skulle finna på den. Harren var mera spridd och fanns i stort sett överallt. Portionsharren var ofta talrik men de lite större harrarna, gråharren, fick man leta lite efter. Den var lurig, men man lärde sig så småningom var de säkrare platserna fanns. Vissa strömmar lönade det sig inte att fiska i. Andra var säkrare. Vid gynnsamma tillfällen, någon gång per sommar kunde man finna gråharren i mängd, men mycket lokalt. Gråharrens tid var mot slutet av sommaren. Mellan Klöverhäll och Kvarnbergslugnet fanns många fina ställen. Speciellt efter perioder av värmebölja fann man den i strömmarna. Kanske sökte den det syrerikare vattnet där.


Fångst "från förr".


När jag fiskade som mest i Voxnan på 50 - 60 talen fick jag även fin abborre och gädda. Gäddan uppträdde mestadels i selen men även en hölja i strömmen kunde bjuda på en överraskning i form av en tvåkilosgädda ibland. Det var inte fy skam att få en strömgädda från Voxnan. Inte ens mitt i sommaren. Den var oftast stridbar och i fin kondition och gav god sport på lätt haspel. En sport i sporten så att säga var spänningen att avgöra om det var gädda eller öring man hade på kroken vid ett kraftigare hugg.

Redan på femtiotalet började vägnätet att byggas ut längs älven, men om man skulle neröver Klöverhäll och Kvarnbergslugnet var cykelvägen efter älven en bra kommunikationsled. Vi tog helt enkelt cyklarna med oss i fars Volvo Duett.

Stenkistorna var i Voxnan byggda av stockar och sten. Detta var enligt min mening idealiskt, nåja, åtminstonde inte skadligt för vattenfaunan. Strömmarna blev på detta sätt tillräckligt djupa för att hålla större fisk. På 50 - talet var det fortfarande vanligt att en hel del strömmar var relativt orensade. Med tiden blev dock stenkistorna förfallna och man började att rensa upp ordentligt med stora Caterpillar, d v s man vräkte upp sten från själva strömmen över den gamla stenkistan och förvandlade därmed den fordom så stolta forsen till en slät flottningsränna och löste samtidigt "underhållsproblemet " för alltid . . . . Jag mins min far säga: "Nu börjar stenkistan vid den och den forsen bli dålig (murken), nu tar dom nog strömmen snart". Och mycket riktigt, snart en sommar var strömmen spolierad. Det finns flera exempel på fordom fina strömmar, t. ex. Krokströmmen, med ett fint bestånd av öring som alltid lockade till ett spännande fiske, som schaktades sönder till oigenkännlighet med Caterpillaras. Det är ödets ironi att, kort efter den brutalaste rensningen i slutet av femtiotalet, flottningsepoken sedan tog sin ände. I mitten av sextiotalet var en hundraårig flottningsepok slut. Nu togs resten av stenkistorna bort i ett försök att "restaurera" älven till "ursprungligt" skick. (Man lade dock inte tillbaka de stenblock som hade schaktats bort under flottningsrensningen). Åtgärderna utfördes som beredskapsarbete och inbringade väl ett antal jobb. Resultatet blev att härefter mycket lågt vattenstånd i strömmarna och älven blev märkbart försämrad ur fiskesynpunkt eftersom många goda ståndplatser nu var spolierade. Många trista år följde nu med misshandlad och utfiskad älv.

Det stundtals fantastiska fisket i älven som jag upplevde på femtiotalet lever fortfarande i minnet, liksom de vackra strömmar där harren och öringen stod tätt. (Se en artikel om fiske vid Högforsen, Voxnan). Jag mins också att på vissa av sandbankarna fanns mängdvis med flodpärlmusslor på femtiotalet. I dag kan i vart fall inte jag upptäcka ett spår efter dessa. Det är ju känt att flodpärlmusslan är beroende av öringen för sin fortlevnad, så något säger försvinnandet om fisket också. Jag har länge drömt om att älven skulle restaureras till sin forna glans, så att våra barn och barnbarn en dag kan uppleva en "orörd" vild Voxnan igen. .
I många år har jag besökt Voxnan enbart för mina gamla minnens skull, men oftast blivit ledsen av att se hur det sett ut. Nu håller uppenbarligen saker på att hända. Se under rubriken "Projekt Voxnan" på huvudsidan.


Ovan Krokströmmen.

Jag har naturligtvis inget personligt minne av Laxen i Voxnan men följande har berättats för mig: I början på seklet förekom även Lax, som vandrade upp till Hylen men den försvann i samband med vattenkraftutbyggnaden i Ljusnan och de nedre delarna av Voxnan. Vid gynnsam vattenföring skall laxen ha vandrat ända upp i Fågelsjön via Björnån. Jag kommer ihåg från femtiotalet att min far talade med en gammal kvinna som hade fiskat Lax i Rullbosjön i sin ungdom.

© 1999 goraneriksson