Men innan detta tog fart på allvar skall man också känna till att de vidsträckta och ödsliga skogarna mellan Hälsingland och Dalarna som kallas "Orsa finnmark" började att befolkas i sparsam omfattning redan på 1600 - talet, av en inflyttande finsk befolkning. En ung finsk student, C. A. Gottlund, som studerade i Uppsala, har skrivit en bok, som skildrar livet bland den finska befolkningen här i början av 1800 - talet. De exotiska namnen på sjöar och berg i området har sitt ursprung från denna finska befolkning. Ännu i slutet av 1800 - talet levde finskan kvar i de avlägsna bosättningarna.

Våren 1849 gjordes ett första försök att flotta efter Voxnan, vilket misslyckades den gången, då hindren i det orensade vattendraget var för många och försöket gavs upp. Då Voxna bruk byggde ett sågverk vid kusten inlämnades 1850 till Kungl Majt ett detaljerat förslag om älvrensning från härjedalsgränsen till Hylströmmen.
Älvrensnsningen stötte dock på stora svårigheter varför den tog betydligt längre tid än beräknat. Arbete med flottledsutbyggnaden hade 1869 dock fortskridit så långt, att ett flottningsbolag eller -förening kunde bildas. Genom att storskiftet inom Hamra inte var avslutat förrän i slutet av 1800 - talet kunde inga större avverkningar ske i det området. Så småningom blev det dock högkonjunktur inom skogsbruket och folk kom ända från Värmland för att deltaga i arbetet. I början var det grov urskog som avverkades. Senare på 1900 - talet började man även ta ut massaved för papperstillverkning.

Strömmarna rensades undan för undan genom åren och en hel del sprängning med dynamit förekom. Stenkistorna i Voxnan var mestadels byggda som en ram av liggande timmer med stenfyllning. Byggmetoden var ungefär som vid ett knuttimmrat hus. Dessa stenkistor underhölls kontinuerligt ända inpå femtiotalet. Därefter kunde ett tydligt förfall märkas. Nu fanns resurser att maskinrensa strömmarna. Detta tillgick så att sten schaktades från själva forsen, mot och över den gamla stenkistan. Även forsar utan stenkistor, där man genom åren flottat den grövsta urskogen, "förbättrades" på detta sätt.
(Lekmannen frågar sig om det verkligen fanns tillstånd att göra vad man ville med älven. Några hörbara protester förekom inte, men sådan var tidsandan då)

1965 var flottningsepoken till ända. Sista "rumpan" gick i Voxnan och flottningsbolaget, eller -föreningen upplöstes. Genom beredskapsarbeten rensades nägra år senare det murkna virket i de kvarvarande stenkistorna bort och älven lämnades åt sitt öde. Så gick en epok i graven. Man exploaterade, skördade och drog vidare. Skogens råvara fraktades hädanefter på lastbil längs de otaliga skogsbilvägar som började färdigställas från omkring mitten av femtiotalet och framöver. Denna utveckling pågår fortfarande och nya vägar tillkommer då nya områden skall "skördas".