Jag fann henne borta vid vedbon. Hon stod och rensade småabborrar. Som vanligt hade hon varit och metat i Nätsjön. Ja, sjön heter så. Där tillbringade hon ofta eftermiddagarna i ekan. Hon metade abborrar. Och någon mört kanske. Hon kunde inte sluta med det fast hon blivit äldre. Sedan farfar gått bort hade hon fortsatt att fiska som förut. Som nyblivna pensionärer, var de alltid tillsammans på fiske. Nu var hon nästan åttio. Hon cyklade de fem kilometrarna och satt där ensam med metspöet i ekan.

Hon och farfar hade fiskat hela livet så som deras förfäder hade gjort. Förr – när seklet var ungt - var det i högsta grad en nödvändighet. Långt senare kom det att bli ett kärt nöje. Det fanns liksom i blodet.
Jag minns själv i pojkåren när min far och jag kom från fisket med våra spinnspön och mötte någon bybo som lite glättigt undrade om vi fått något. Vad svaret än var på den frågan så blev repliken:
”Släng ut nåra nät vetja, så ni får nåt”!

Hela släkten fiskade men det var av farmor som jag fick mig mitt första metspö. Hon hade varit in på Konsum och betalat det. Sedan fick jag själv gå dit och välja ut ett från knippet bambuspön som nyss hemkommet ställts upp mot väggen.
Hon blev som vanligt glad att få besök och jag högg in på en av emaljfatets abborrpinnar och hjälpte henne fjälla.
Farmor var en levnadskonstnär. Hon kunde allt som behövdes för att överleva - på ”ingenting”. Förr, i sin krafts dagar, plockade hon bär, mycket bär, när säsongen var inne. Det blev långa dagar. Hon var uppe med solen. Hon ägde ingen mark men arrenderade på den tiden tillräckligt för att ha ett par kor. Och en gris. Och så ett jättelikt jordgubbsland. Hon sålde jordgubbar vitt omkring, tog emot beställningar och skickade med bussen.
Länge hade hon höns i uthuset vid den lilla torpstugan och fortfarande stod potatislandet kupat, välskött och rensat. Gårdstunet slog hon ännu själv med lie. Hon arbetade jämt.

Vi pratade om fiske och jag berättade att jag läst en bok av Hans Lidman. Han skrev att man förr brukade göra surmört. Det var ju inte så långt över skogen till hans trakter så jag undrade om hon kände till att det förekommit här också.
Hon rätade på ryggen och strök underarmen över pannan med morakniven i handen. Hon betraktade mig lite småroat.
”Surmört? Vad är det med det, det är väl inget märkvärdigt! Kom här så ska du få se”. Hon lade ifrån sig kniven, torkade händerna på ett tidnings-papper och gick mot jordkällaren. Jag följde efter i hennes släptåg. Inne i källarens dunkel rotade hon fram en gammal stenkruka, förseglad med ett gråpapper omvirat med ett snöre.
”Här. Här ser du min surmört. Den är nästan klar nu”!
Jag tittade häpet ner i krukan. Ett grågult lager av något som såg ut som mögel täckte fisken som låg där nere. En omisskännlig doft steg upp ur krukan. De som smakat surströmming vet precis. Hon skrapade det grågula åt sidan och tog upp en fisk. Jo visst var det mört, riktigt fina mörtar, feta och fasta i köttet.

Den som läst Lidmans beskrivning erinrar sig att det finns två metoder att göra surmört; en snabb och en långsam beroende på temperaturen. Den här mörten torde ha surnat enligt den långsamma metoden. Jordkällarens sval hade en temperatur som inte blev särskilt varm men inte så kall som källarens inre heller.

Min förvåning satt i. Jag trodde jag kände min farmor vid det här laget men aldrig hade jag hört eller märkt att hon höll på med surmört. Men för henne verkade inget vara nytt. Surmört hade hon säkert gjort i alla tider. Det var tydligt att denna sed var ganska vanlig här uppe i Hälsingeskogarna.
Jag kunde inte låta bli att beundra henne. Det som behövdes för att skaffa livets nödtorft, det kunde hon. Hon var född på 1800-talet och bar med sig de traditioner som fått folket på skogarna att överleva och bita sig kvar; hårt arbete och enkelt leverne.

”Den ska nog stå ett tag till”, konstaterade hon mest för sig själv och förslöt krukan utan en antydan till fråga om jag ville smaka. Detta var hennes skafferi. Här hade hon sitt förråd för kommande dagar.
”Vill du ha lite kaffe”? frågade hon. ”Jag bakade bullar i morse”.
Jag tackade ja naturligtvis. Vi bar in de rensade abborrarna och tvättade av oss i handfatet. Jag satte mig på den hårda kökssoffan medan hon la in ett par vedträn i spisen. Kaffepannan kom på och nybakade bullar kom fram från en plåtburk i skafferiet. Naturligtvis hade hon lite kakor också.
Det var alltid trivsel omkring henne. När den säsongen var inne så vankades det jordgubbar med socker och nyseparerad grädde. När man förrättat sitt ärende och skulle gå fick man alltid ett par bullar med sig i en påse. Eller en bit sockerkaka. Men det är länge sedan nu.

Detta utspann sig i början på sjuttiotalet. När jag nyligen avslutade årets arbete med Hans Lidman Sällskapets Årsskrift 2003, som ju handlar om allmogens fiskemetoder, så kom denna episod för mig. För oss i Sällskapet som är lite äldre och som vuxit upp på landet så lär denna historia inte vara unik på något sätt men den illustrerar på ett handgripligt sätt de band som förbinder oss med en förgången tid. Om vi stannar upp ett slag och minns så inser vi att det inte är så länge sedan som gränsen mellan allmogefiske och sportfiske var synnerligen diffus.